Straffkolonien, 1991

Straffkolonien, 1991

 

Premiär: 31 augusti 1991 (Nypremiär 2013)

Regi: Carl Harlén, Niclas Fransson och Måndagsgruppen
Översättning: Teddy Brunius
Bearbetning: Carl Harlén
Scenografi: Eric Langert
Musik: Hans Blomqvist

Officeren:
Carl Harlén
Den dömde: Niclas Fransson
Upplysningsmannen: Björn Petersson
Sufflören: Annalena Ståhl
De inbjudna: Publiken

 

Kafkas novell I straffkolonin

Kafka fullbordade I straffkolonin under ett uppehåll i arbetet med romanen Processen som han påbörjat i augusti 1914. Sin vana trogen skrev författaren kvällar och nätter. I oktober började nattvaket ta ut sin rätt. Arbetet med romanen hotade att avstanna. I detta läge tog Kafka tjänstledigt i två veckor från sin arbetsplats för att få fart på skrivandet. Och han kom mycket riktigt igång igen, men inte med sin roman utan med novellen I straffkolonin. Kafka blev visserligen aldrig riktigt nöjd med avslutningen men lät sig ändå övertalas av sin förläggare Kurt Wolff att publicera stycket i oktober 1919.

Miljön i berättelsen är en straffkoloni på en ö någonstans i tropikerna. På denna ö befinner sig en europeisk forskningsresande. Han har bjudits in att bevittna avrättningen av en soldat, som begått brottet att ha somnat på sin post samt att ha antastat och hotat en överordnad. En officer som av allt att döma är den siste förespråkaren i straffkolonin för arvet efter den gamle kommendanten och hans rättsordning, förklarar i en lång monolog för forskningsresanden hur det hela brukar gå till. Avrättningen verkställs med hjälp av en sängliknande maskin som är försedd med nålar vars uppgift är att på den fastbundne mannens kropp rista in det bud han brutit mot. I det aktuella fallet: ”Ära dina överordnade.” Den dömde har emellertid inte på förhand informerats om vad som ska ske. Han vet varken att han är dömd eller vilket straff som väntar honom. Meningen är att detta ska gå upp för honom under den tolv timmar långa avrättningen. Han är nämligen vid liv, medan han under ofattbara kval försöker tyda nålarnas skrift i sina sår. När han väl lyckats, spetsas han helt och hållet av maskinen. Därmed är domen verkställd.

Nya mildare tendenser gör sig dock gällande i straffkolonin. Den nye kommendanten, och hans damer, delar inte officerens kärlek till det gamla. Den förre kommendantens livsverk riskerar alltså att gå förlorat. Officeren vädjar därför till forskningsresanden att hjälpa honom mot den nye kommendanten och uttala sitt stöd för den gamla rättsordningen. Forskningsresanden vägrar, och som en omedelbar följd av detta avrättar officeren sig själv på det älskade tortyrredskapet, som samtidigt förstörs. Sedan officeren begått självmord gör forskningsresanden ett besök i tehuset på ön. Under ett bord visar gästerna honom en gravsten med en inskription, som förutspår att den gamle kommendanten en dag ska komma tillbaka och leda sina anhängare i en återerövring av straffkolonin.

 

Omväg via film

Att i synnerhet de fria teatergrupperna engagerade sig för att göra dramatik av Kafka var en trend som höll i sig även under nittiotalet. Under decenniet svarade Teater UNO i Göteborg för inte mindre än tre olika uppsättningar som byggde på texter av Kafka. UNO hade genom åren främst spelat uppsökande teater för barn och ungdomar med det dubbla syftet att informera om samhälleliga missförhållanden och att engagera sin publik genom att överskrida gränserna för traditionell teater. Men deras första Kafkaproduktion var en vuxenföreställning. Och valet föll på novellen I straffkolonin, som aldrig tidigare överförts till en svensk scen.

I straffkolonins väg till Teater UNO:s scen var inte spikrak utan tog omvägen om en filmatisering av berättelsen. Sommaren 1982 hade Björn Petersson (f. 1951) tagit initiativet till att göra en videofilm av novellen. Filmen producerades av och med några av hans vänner som arbetade ideellt med projektet. Petersson förklarar:

”Jag intresserade mig för videokameran när den kom och ville tillämpa mina kunskaper genom att göra en film. Tankarna gick till I straffkolonin eftersom den är som ett kammarspel och eftersom jag fascinerats av den i alla år. Jag frågade mig hur det var möjligt att en text kunde beröra mig så starkt. Hos Kafka möter man något alldagligt, men ändå skruvat. Det är inte surrealistiskt men det är något annat slags verklighet, en öververklighet eller något sådant.

Pages: 1 2 3