Slottet, 1962

Slottet, 1962

 

Premiär: 16 februari 1962

Regi: Ulf Gran
Bearbetning: Max Brod, Ulf Gran
Översättning: Tage Aurell
Dekor: Emilio Gallo
 
K.: Gunnar Ribrant
Frieda: Viveka Mattsson
Olga: Birgitta Nilsson
Amalia: Anita Berger-Cornell
Barnabas: Benkt Diehl
Jeremias: Esbjörn Berg
Artur: Björn Pernvik
Schwarzer: Sven Hallonsten
Gardena: Monica Galeen
Hans, värden: Karl Rasmusson
Värden: Jan Svensson
Läraren: Bengt Ericson
Kommunalordföranden: Hans Ekström
Mizzi: Hetty Jakobsson
Momus: Hans Tornberg
Barnabas föräldrar: Karl Rasmusson, Hetty Jakobsson
Bürgel: Bengt Göran Ingesson
Väktaren: Esbjörn Berg

kafka-001

Programblad till Slottet

 

 

Kafkas roman Slottet
(Se Slottet, 1953)

 

Närmare originalet

Den hittills sista svenska uppsättningen av Slottet hade premiär på Lunds studentteater den 16 februari 1962. Det var Ulf Gran (1928-2016) som då tog itu med att iscensätta pjäsen. I en artikel i Kvällsposten dagen före premiären klargjorde Gran sina intentioner med föreställningen. Han erinrade läsarna om att Ingmar Bergman (Se Slottet, 1953) redan satt upp skådespelet och att det därför kunde tyckas överflödigt att framföra det igen. Men det var, upplyste Gran, ”inte riktigt samma pjäs” som nu skulle spelas. Bergman hade ”radikalt bortskurit Brods oväsentligheter samt oklara ställen” och vinnlagt sig om att förtydliga dramat ”genom att ta fasta på Kafkas och Brods judiska börd”; lantmätaren K. behandlades alltså illa på grund av sin ras. Men enligt Gran försvann därmed berättelsens ämbetsmannasatir och existentiella dimensioner. På studentteatern ämnade man spela pjäsen ”med strykningar av brodska tillägg och med påfyllning av scener från romanen”. Ett av syftena med detta var att ”visa Kafkas betydelse för den absurda teatern, som i sin tur kan förmodas ha underlättat förståelsen av Kafka”. Det var, menade Gran, dags att uppmärksamma Kafkas komiska sida. Gran påminde om att Brod i sin Kafkabiografi berättat ”att författaren själv gapskrattade över sina poänger”. Trots detta hade Kafka när han presenterades i Sverige på fyrtiotalet uppfattats som ”ensidigt allvarlig”. Men tack vare Samuel Beckett kunde vi nu ”uppfatta absurditeter som självklarheter i stället för att fastna i vår första förundran”.

Manuskriptet till Grans uppsättning är inte bevarat, men det framgår av programmet till föreställningen att den hade undertiteln ”Josef och Frieda” och bestod av sjutton scener. Av programmet kan man också utläsa att ett av de tillägg ur romanen som Gran gjorde var scenen ”Ett barndomsminne”. Uppenbarligen rör det sig om avsnittet där K. erinrar sig hur han som pojke en gång lyckades klättra upp på den svårforcerade höga mur som omgav hemstadens kyrkogård. I romanen lyder det aktuella avsnittet:

”En förmiddag – det tysta, folktomma torget badade i ljus, varken förr eller senare hade väl K. sett torget sådant – lyckades han förvånansvärt lätt, han klättrade med en liten flagga i munnen upp på muren redan i första försöket, och detta på ett ställe där han misslyckats flera gånger tidigare. Han hörde ännu småstenarna rasa ner bakom sig, men han var redan uppe. Han kilade fast flaggan, vinden spände ut duken, han tittade neråt och runtomkring sig, kastade även en blick över axeln bort mot korsen som stod nerkörda i marken, ingen var i denna stund större än han.” (Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren)

Programmet till föreställningen visar vidare att Gran uteslöt den av Brod tillagda, sentimentala begravningsscenen, där K. får upprättelse och byborna ångrar sin avoghet mot honom. Som epilog valde han i stället legenden om mannen från landet, Framför lagen (Se Processen, 1948).

Pages: 1 2 3