Slottet, 1961(a)

Slottet, 1961 (a)

 

Premiär: 13 april 1961 (Repris: 28 juni 1987)

Regi: Eddie Stenberg
Bearbetning: Max Brod
Radioarrangemang: Herbert Grevenius
Översättning: Tage Aurell

Josef K.: Keve Hjelm
Schwarzer: Göte Fyhring
Värden på Brovärdshuset:
Artur: Gunnar Olsson
Jeremias: Hans Strååt
Barnabas, en budbärare: John Harryson
Olga: Inga Landgré
Värden på Herrenhof: Erik Berglund
Frieda: Barbro Larsson
Värdinnan på Brovärdshuset: Hjördis Petterson
Kommunalordföranden: Stig Järrel
Läraren: Einar Axelsson
Momus: Tord Stål
Amalia: Helena Brodin  

 

 

Kafkas roman Slottet

(Se Slottet, 1953)  


En dröm

För radions räkning hade teaterkritikern, dramatikern och dramaturgen Herbert Grevenius (1901–1993) gjort en bearbetning av Slottet redan 1959. Pjäsen, som han gav undertiteln ”En vintersaga”, sattes dock inte upp förrän i april 1961. Grevenius hade varit chef för Radioteatern 1950–1957, gjort en rad dramatiseringar och skrivit ett flertal pjäser för mediet. När Grevenius tog sig an uppgiften att anpassa Brods dramatisering av Slottet till radio, bestämde han sig för att i ett avseende göra en ganska betydande omarbetning av texten. Huvudpersonen, Josef K., skulle förutom att spela sin roll också fungera som berättare. I Grevenius version inleds Slottet följaktligen med att K. yttrar: ”Det var sena kvällen, när jag kom fram. Byn låg i djup snö. I värdshuset var de ännu vakna. Värden hade visserligen inget rum ledigt, han föreföll närmast överraskad och förvirrad av att någon kom så sent och sökte nattlogi. Till slut erbjöd han mig att få sova på en halmmadrass i skänkstugan, och det höll jag till godo med.” Replikväxlingen börjar först när slottsfogdens son Schwarzer väcker K. för att kontrollera om han har tillstånd att vistas i byn. Därefter avbryts skeendet emellanåt av att K. återtar rollen som berättare. På så sätt varvas dialog och berättande genom hela föreställningen. På en annan punkt ansluter sig Grevenius dock helt till Brods dramatisering, nämligen i synen på främlingen K. Hos Brod är det tydligt att K. ljuger när han hävdar att han är den lantmätare som greven på slottet sänt efter. Sedan slottet meddelat Schwarzer att den sent anlände gästen på Brovärdshuset är lantmätare, reagerar också Grevenius K. med förvåning: ”Slottet har alltså utnämnt mig till lantmätare. Det hade jag inte väntat mig.” Därmed kommer styrkemätningen mellan K. och slottet på sätt och vis att handla om förhållandet mellan lögn och sanning. Genom att kräva att få arbeta som lantmätare försöker K. omvandla lögnen till sanning, medan slottet försvarar sig genom att lägga hinder i vägen för honom. Hos Brod ändar striden med att K. går under, men Grevenius har försett berättelsen med en egenhändig avslutning. K. väntar på audiens framför tjänstemannen Erlangers dörr, men denne får inte störas eftersom han sover. K. ger sig till tåls och tänker: ”När han vaknar ringer han, när han vaknar ringer han, när han vaknar…”. Men så gör K. en konstpaus och tillägger osäkert: ”Men om jag vaknar?” Med den avslutningsrepliken antyder Grevenius att hela dramat – i alla fall från det att K. somnar på värdshuset – äger rum i drömmens värld.


Herbert Grevenius


En streber till lantmätare

Radion ställde ett uppbåd av framstående skådespelare till regissören Eddie Stenbergs (1919–2000) förfogande. I huvudrollen hördes Keve Hjelm (1922–2004). Frieda spelades av Barbro Larsson (f. 1931), värdshusvärdinnan av Hjördis Petterson (1908–1988), kommunalordföranden av Stig Järrel (1910–1998), Barnabas av John Harryson (1926–2008), värden på Herrenhof av Erik ”Bullen” Berglund (1887–1963) och Schwarzer av Göte Fyhring (f. 1929), som skulle återkomma i Kafkasammanhang och göra huvudrollen i radions föreställning av Gravväktaren 2003. Fyhring minns:

Pages: 1 2