Slottet, 1953

I gengäld lade Brod till två avsnitt som saknar motsvarighet i Kafkas romantext. Mot slutet av K.:s samtal med slottssekreteraren Bürgel förvandlas sceneriet och det korta stycket Framför lagen ur romanen Processen spelas upp. Det andra avsnittet som Brod tillfogade var det slut som Kafka omnämnt för honom. K. går under i sin kamp med slottsmyndigheten, och när de sörjande byborna samlats runt hans grav nås de av beskedet att han visserligen inte får bli bofast men ändå tillåts att bo och verka i byn. I denna avslutningsscen finns också några sentimentala inslag som Brod ensam bär ansvaret för: Frieda gråter vid hans grav, och kommunordföranden beklagar att man alltför sent insett vilken märklig man K. var.

 

Bergman och Aurell

På stadsteatern i Malmö tog förste regissören, Ingmar Bergman (1918–2007), på sig uppgiften att sätta upp Brods scenversion av Slottet. Den trettiofemårige Bergman hade dessförinnan varit förste regissör på stadsteatern i Göteborg, där han sett Hammaréns och Ströms föreställning av Processen 1948. Bergman betraktade för övrigt Hammarén som en av sina läromästare. Men hur kom han på tanken att själv iscensätta Kafka? Bergman förklarar:

”Hela vår generation var Kafkabesatt. Det var helt enkelt självklart att spela Kafka om man var ung teaterman på femtiotalet. Kafkas atmosfär, det lite mystiska som förde publiken på hemliga vägar, det använde jag i flera uppsättningar. Det rådde en Kafkafeber som sedan försvann. Kafka var en fullblodsdramatiker trots att han inte skrev dramatik.” (Intervjuad av Marie Nyreröd.)

Ernst Ingmar Bergman

Ingmar Bergman

Översättningen av Brods dramatisering gjordes av en veteran i Kafkasammanhang, nämligen Tage Aurell (1895–1976), som också tolkat romanen till svenska 1947. I en artikel i Röster i Radio hade Aurell i samband med publiceringen skrivit att Kafka var i samma klass som Dostojevskij och att han hört ”att Processen och Slottet blivit något av bibeltexter för skådespelare, som där läst sig till något av den visdom om människohjärtat som ­– förutom Kafka – Shakespeare och Tjechov lärt dem”. På pjäsen Slottets premiärdag gav Aurell också en intervju för Sydsvenska Dagbladet, där han förklarade att Brods dramatisering var ”i god mening pietetsfull” och att han under arbetet med att översätta pjäsen också märkt ”hur dramatisk Kafka egentligen är”. Dessutom hade Kafkas humor och man borde därför ”inte ta så högtidligt på honom”. Han berättade egentligen bara ”en bra historia”.

 

Främlingskapets villkor

Det är ofrånkomligt att Max Brods bild av Kafka utövade ett starkt inflytande på uppsättningen av Slottet på Malmö stadsteater, även om Bergman ingalunda övertog den okritiskt. Brod hade visat gott omdöme vad gäller strykningar i romantexten. Även den mest hängivna Kafkaläsare kan knappast undgå att lägga märke till longörerna i romanen. Mer diskutabel är Brods tolkning av Kafka. I hans dramatisering såväl som i hans Kafkabiografi är budskapet detsamma: Kafka var en religiös diktare som sökte Gud, och huvudpersonerna i hans berättelser är representanter för Kafka själv, det judiska folket i förskingringen men också mänskligheten som helhet.

Bergman tonade ner den religiösa aspekten av dramat och framhävde i stället kritiken mot förtryckande byråkrati och etnisk diskriminering. Följaktligen strök han Brods inledning där K. blickar upp mot slottet och hör änglakörer ur molnen kring slottsberget. Bergmans iscensättning började i stället med att vandraren K. bankar på dörren till Brovärdshuset, träder in och ber om nattlogi. Bergman utelämnade också de avsnitt där det framgår att K. ljuger när han hävdar att han är den lantmätare som greven kallat till byn. Främlingen K. kunde därför i Bergmans uppsättning mycket väl vara just vad han utgav sig för, nämligen grevens eftersände lantmätare. Att han förvägrades utföra lantmäteriarbete framstod därmed som ett uttryck för slottsbyråkratins nyckfullhet. Genom att Bergman gav K. och den utstötta Barnabasfamiljen en antydan till judiska drag blev föreställningen också ett ställningstagande mot antisemitism. Men budskapet var samtidigt så allmängiltigt att främlingen K. även framstod som en representant för var och en som kämpar för sin rätt att tillhöra en gemenskap och leva ett värdigt liv.

En undersökning av romanen Slottets kronologi ger vid handen att handlingen utspelas under loppet av sex dagar. Tidsspannet i Brods dramatisering är ännu kortare. Likväl får man en känsla av att det förflyter betydligt längre tid från K.:s första till sista dag i byn. Samma känsla måste Bergman fått, ty på ett av de första uppslagen i sin regibok antecknade han att ”K. åldras undan för undan”. Kafka räknade för övrigt själv med att några av hans romanfigurer hinner åldras märkbart på några dagar. Om exempelvis Jeremias heter det att han på berättelsens femte dag ”såg äldre ut, tröttare, rynkigare men också fylligare i ansiktet”. K. hade rentav svårt att känna igen honom. Även Frieda förändras hastigt i romanen. K. betraktar henne och konstaterar att ”skönheten var som bortblåst; några dagars samliv med K. hade räckt för att åstadkomma detta”. Det råder alltså en påtaglig asymmetri mellan berättelsen kronologi och personernas åldrande, vilket Bergman valde att framhäva snarare än att tona ner.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7