Slottet, 1953

Slottet publicerades postumt av Brod 1926. I efterordet till romanen erinrar han sig att Kafka berättat för honom att den föregivne lantmätaren åtminstone delvis skulle få upprättelse. Han dör av utmattning, och runt hans dödsbädd samlas byborna. Från slottet kommer då budskapet att myndigheten visserligen avslår hans begäran att få bosätta sig i byn, men att man med hänsyn till vissa andra omständigheter ändå tillåter honom att vistas och arbeta där.

Slottet, originalutgåva

Originalutgåvan av Slottet

 

Max Brod dramatiserar

I en artikel i Neue Zürcher Zeitung redogjorde Max Brod i maj 1953 för sina tankar kring dramatiseringen av Slottet. Han poängterade att Kafkas romaner med åren fick en allt mer scenisk prägel. Processen är mer scenisk än Den försvunne, och Slottet i sin tur överträffar vida Processen i dramatiskt avseende. Kafkas geni visar sig i Slottet i hur konturskarpt och sparsamt varje scen är uppbyggd, hur väl dialogen flyter och i hur konflikten mellan de två världarna – främlingens och bybornas – gestaltas. Konflikten mellan dessa sfärer är så påtaglig att Brod ursprungligen lekte med tanken att kalla sin bearbetning ”Främlingen”. Brod förklarade vidare att han inte hade gjort något substantiellt tillägg till berättelsen med undantag av slutscenen, där han skildrar huvudpersonens död. Och vad själva slottet beträffar kan det enligt Brod tolkas som det fullkomliga livet i Guds åsyn eller den oförstörda människans naturliga och enkla tillvaro. Slutligen framhöll Brod att romanen framstår som en skakande bekännelseskrift, men att hjälten samtidigt kan representera hela mänskligheten.

Brod kallade sin dramatisering ”Slottet” med underrubriken ett ”Skådespel i två akter (9 bilder) efter Franz Kafkas roman med samma namn”. Scenversionen är i stort trogen förlagan men innehåller även element som ligger i linje med Brods religiösa tolkning av Kafka. Pjäsen inleds, precis som romanen, med att vandraren K. går över den träbro som leder till byn, men därefter har Brod lagt till att K. får syn på slottet uppe på ett berg i fjärran och utbrister: ”Så långt! Så långt borta än!” Till svar får han en sång ur molnen kring slottsberget. Stämmorna förstärks och blir till en enda stark röst, som följs av en djup klockton. Efter detta tecken på den gudomlighet som är förknippad med slottet fortsätter K. sin vandring och tar in på Brovärdshuset.

I Brods bearbetning accentueras att K. egentligen inte är någon lantmätare utan helt fräckt hävdar detta för att slippa bli utkastad från värdshuset mitt i natten. Omedelbart innan K. informerar Schwarzer om att han kallats till byn av greven, har Brod inom parentes lagt till följande instruktion till skådespelaren: ”man märker att hans fantasi arbetar”. Om någon i publiken ändå skulle missa att K. fabulerar, låter Brod honom också reagera på sin utnämning till lantmätare genom att säga till sig själv: ”Det hade jag inte väntat mig.” Och skulle någon fortfarande vara osäker på att K. är en bedragare, låter Brod honom erkänna för Frieda: ”Lantmätare är jag inte heller; att de sänt efter och anställt mig – inte ett ord av det var sant!” Att K. ljuger när han hävdar att han är grevens eftersände kan visserligen också utläsas av Kafkas romantext, men då krävs att man är ganska uppmärksam. I pjäsen förklarar K. sin lögn med att han på sina vandringar överallt blivit utkastad och att den by han nu kommit till är hans sista hopp att bli upptagen i gemenskapen. Någon sådan förklaring till K.:s lögner finns inte i Kafkas berättelse.

Medan romanens huvudperson endast kallas ”K.” skriver pjäsens huvudroll in sig i Brovärdshusets liggare som ”Josef K.”. Troligen ville Brod därigenom förstärka banden mellan hjältarna i vad han i andra sammanhang betecknade som ”Ensamhetens trilogi”, dvs romanerna Amerika, Processen och Slottet. Men att romanens ”K.” inte heter ”Josef” framgår av att bönderna i Brovärdshuset ogillar att han ”inte uppgav sitt rätta namn”, när han i ett telefonsamtal med slottsmyndigheterna kallade sig just ”Josef”.

Brod strök sådana romanavsnitt som han uppfattade som mindre nödvändiga för handlingen. Han utelämnade exempelvis K.:s försök att nå slottet till fots under sin andra dag i byn, väntan på Klamm utanför Herrarnas värdshus, dygnet med Frieda och medhjälparna i skolan samt K.:s långa samtal med Pepi i slutet av berättelsen. Dessutom är det omfattande avsnittet om Barnabasfamiljens olycksöde inte mer än antytt i pjäsen; det heter bara att Amalia ”satte sig upp emot slottet” genom att hon ”avvisat en slottstjänstemans kärleksförklaring”.

Pages: 1 2 3 4 5 6 7