Redogörelse framlagd för en akademi, 2001 (b)

Redogörelse framlagd för en akademi, 2001 (b)

 

Premiär: 23 oktober 2001

Regi: Daniel Goldmann och Joakim Stenshäll
Bearbetning: Daniel Goldmannn och Joakim Stenshäll
Översättning: Joakim Stenshäll

Apan: Daniel Goldmann

redogorelse-2001bDaniel Goldmann som Kafkas apa (Foto: Annika Olsson)

 

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

 

Tillbaka till Kafkas förlaga

Ludvig Josephsons radioversion av Redogörelse framlagd för en akademi följdes av en version av berättelsen, som gjordes av skådespelaren Daniel Goldmann (f. 1968) och dramaturgen Joakim Stenshäll (1962–2009). Upprinnelsen till deras uppsättning var att Goldmann i början av nittiotalet läst en artikel i Dagens Nyheter som behandlade ämnet kolonialism. I artikeln nämndes Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi. Goldmann läste berättelsen och slogs av hur bra apans redogörelse skulle göra sig på scen. Texten var nästan som ett färdigt manus eller krävde i alla fall inte särskilt mycket omarbetning. Goldmann förklarar:

”Det finns något sceniskt i Kafkas sätt att skriva. Han skriver i blod. Det uppstår en spännande krock mellan hans torra kanslispråk och det naket bultande hjärtat. På scen vill man givetvis ha en konflikt. Den konflikten finns redan i Kafkas sätt att skriva. Han är dessutom konkret, nästan som en kamera. Gestaltandet ger sig av sig självt om man gör dessa konkreta bilder på scen.”

Uppslaget att spela Redogörelse framlagd för en akademi fick emellertid mogna några år. Inte förrän 2001 började Goldmann i samarbete med Stenshäll skapa en scenversion. Med detta för ögonen granskade de Bengt Chamberts svenska översättning men tyckte inte att den överensstämde tillräckligt väl med originaltexten. Stenshäll gjorde därför en nyöversättning, som också blev manus. Goldmann klargör:

”Det var framför allt med avseende på Kafkas slingrande meningsbyggnad och långa perioder som vi tyckte att översättningen inte riktigt motsvarade förlagan. Vi var angelägna om att behålla författarens syntax, eftersom vi tänkte oss att den motsvarade apans föreställning om hur vetenskaplig prosa låter. Det rörde sig alltså om ett för honom onaturligt språk som han med mycken möda tillägnat sig. Men så snart apan blir mer känslomässigt engagerad övergår han till kortare meningar. Vi tyckte att den växlingen var så väsentlig att den borde återspeglas i föreställningen.”

 

Assimileringens pris

Att apans mänskliga tal och framträdande inför det vetenskapliga sällskapet inte föll sig helt naturligt för honom harmonierade också med Goldmanns och Stenhälls övergripande tolkning av Kafkas novell. Enligt deras uppfattning handlade berättelsen nämligen i första hand om assimilering, och det pris man får betala för den. Goldmann utvecklar:

”En lyckad syntes kräver att man gör avkall. Och man kan nå långt, men risken är att man upptäcker att man också förlorat något på vägen. I värsta fall kan resultatet bli en total identitetskollaps. Apans beslut att bli människa är ju egentligen inte ett uttryck för frihet utan något han gör av ren nödvändighet. För att kunna fortsätta existera. Därför blev också ordstävet som apan hänvisar till i slutet av föredraget centralt för vårt budskap. Vi översatte det med ”bättre att böjas än att brytas”. [Hos Kafka: Sich in die Büsche schlagen (ungefär: smita undan).] Jag såg för övrigt en parallell mellan apans situation och Kafkas som assimilerad jude men också mellan min egen och Kafkas; jag är också av judisk börd men betraktar mig inte som troende.”

Som en illustration till apans ambition att assimileras lade Goldmann också till ett sångnummer till föreställningen. Den afrikanska apan avbryter plötsligt sin redogörelse för att framföra Sven-Olof Sandbergs, Nils-Magnus Folckes och Leif Lundmarks sång Mitt gamla barndomshem. Som övergång till sånginslaget skrev Goldmann till följande text:

”Flera av er har säkert redan sett mig framträda på Hagenbecks berömda varieté. Någon? Ingen? Då har ni chansen redan nästa vecka då vi spelar här i staden. Eller så skulle jag ju kunna ge ett litet smakprov här och nu. Om ni så önskar. Det gör ni? Nåväl, eftersom ni ber mig. Tänk er alltså att ni befinner er på Hagenbecks berömda varieté under den enorma kupolen. Ni har just sett Världens Starkaste Man, Dresserade Pudlar, Damen med Skägg och då dämpas belysningen, en ensam violin spelar upp en vemodig melodi, fram rullas en kuliss föreställande en liten röd stuga med vita knutar, ljuset går långsamt upp på dörren och ut stiger, klädd i folkdräkt, Världens Enda Sjungande Apa! Mina Damer och Herrar!”

Så följer sången:

”Gömd av bergen vid en liten stilla sjö där skogen milsvitt kring står solbelyst och grann, där vinden rågen vaggar med en doft av hö, en liten stuga står sen långt framfarna år. Jag älskar varje blomma där, var tuva är mig kär, ty de minna om den ljusa tid som svann, då av kära händer ledd jag fostrades till man, där bland bergens ro jag livets mening fann. […]”

Pages: 1 2