Redogörelse, 1988

Redogörelse, 1988

 

Premiär: 18 oktober 1988

Regi och scenografi: Niclas Ericson
Ljus: Kai Piippo
Apan: Anders Källstigen
Människan: Niclas Ericson

 

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

 

Ingen utväg

I oktober 1988 framförde den ett år gamla Teater Tyfus i Stockholm en version av Redogörelse framlagd för en akademi, som man kort och gott kallade Redogörelse. För regin svarade Niclas Ericson (f. 1965), och i rollen som apan sågs Anders Källstigen. Ericsson medverkade också tidvis i spelet som apans skötare.

Vid dramatiseringen av Redogörelse utgick Ericson och Källstigen från Bengt Chamberts översättning och gjorde endast smärre ingrepp i texten. Ramen för scenversionen är emellertid inte som hos Kafka att apan uppnått en hög grad av självständighet sedan han erövrat människornas språk och beteende. I Teater Tyfus uppsättning är apan fortfarande fången och övervakas strängt av sin skötare. Tillsammans reser det udda paret land och rike omkring och uppträder för betalande publik. Apans förmåga att bete sig som människa är helt enkelt deras levebröd.

Tyfus pjäs börjar med att skötaren kommer in med apan över axeln och dumpar honom i buren. Därefter inleder apan sitt föredrag. Men emellanåt avbryts hans framförande av tillbakablickar på den förödmjukande dressyr han fått. Texten övergår då i presens och apan regredierar samtidigt i sitt beteende genom att exempelvis gå på alla fyra. Under dessa tillbakablickar spelar Ericson rollen av skötaren.

Scenografin till stycket utgjordes av metallrör av det slag som används till byggnadsställningar. Dessa rör var sammanfogade till en bur, som också förde tankarna till en boxningsring. Burens golv bestod av trallar. Källstigen var iförd endast en lång, vit skjorta. Inte något i hans yttre förde egentligen tankarna till en apa, förutom möjligtvis hans korta helskägg.

Redogörelse visades på Moderna dansteatern, där man gav ett tiotal föreställningar. Våren 1990 gav gruppen ytterligare några föreställningar på Teaterhuset Luntan.

Pjäsen fick Expressens Nina Lekander att rysa, dels på grund av ”Kafkas dystert underfundiga text”, dels tack vare Anders Källstigens gestaltning av apan, som var ”så långt från Baloo i djungeln man kan tänka sig”. Lika överväldigad var Lars Linder, som såg uppsättningen 1990 på Teaterhuset Luntan. I Dagens Nyheter skrev han att gruppen visade ”hur man kan bygga en egensinnig scengestaltning av en utpräglat litterär text”.