Processen, 2011

Processen, 2011

 

Premiär: 22 oktober 2011

Regi: Egill Pálsson
Bearbetning: Daniel Wedel
Scenografi: Martin Eriksson
Musik: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm, Gunilla Johansson
Kostym: Martin Eriksson
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask: Marina Ritvall
Josef K.: Alexander Salzberger
Övriga roller: David Fukamachi Regnfors, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Emelie Strömberg, Marina Nyström, Peter Vitanen, Kjell Wilhelmsen

Alexander Salzberger som Josef K. (Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye)

Kafkas roman Processen

(Se Processen, 1948)

Att bli vuxen

Med ungdomar som målgrupp hade Backa Teater i Göteborg sedan mitten av 2000-talets första årtioende gjort en rad uppskattade dramatiseringar av några av världslitteraturens klassiker: Anton Tjechovs Måsen 2005, Fjodor Dostojevskijs Brott och straff 2007 och Witold Gombrowiczs Yvonne, prinsessa av Burgund 2011. I avsikt att fullfölja traditionen inbjöd teaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson islänningen Egill Pálsson (f. 1974) att regissera Kafkas Processen. Föreställningen hade premiär den 22 oktober 2011 och spelades ett fyrtiotal gånger. För dramatiseringen av Backa Teaters version av Processen svarade Daniel Wedel, som förvandlade Kafkas text till en historia om hur en ung man reagerar på omgivningens krav på att han ska bli vuxen. I föreställningens programblad förklarade han:

”Som ung är det väldigt lätt att tro att man är den enda som har ångest. I alla fall trodde jag att jag var ensam. Ensam om att inte våga vara med världen. Men när man läser Kafka förstår man att det finns andra som känner på samma sätt. Han är väldigt bra på att beskriva hur det känns när man tror att man är den enda som står utanför det spel som alla spelar. Man kan säga att man känner sig mindre ensam med Kafka.”

Och regissören Egill Pálsson tillade:

”Jag hittade boken ’Processen’ i min brors rum när jag var runt fjorton år. […] Jag förstod att jag inte var ensam om att känna mig svag, okunnig, liten och öm. Jag är inte allena därute, det var vad boken sade till mig. Dessutom är den djävulskt rolig, en stark svart humor. En humor som retar gallan.”

I de tidningsartiklar som föregick Processen var budskapet det samma som i programbladet. Detta skulle bli en föreställning om vuxenblivandets våndor. I Dagens Nyheter intervjuade Carin Ståhlberg huvudrollsinnehavaren Alexander Salzberger som meddelade att för honom handlade berättelsen om ”en inre duell där systemet som Josef K inte kan hantera finns som en metaforisk motor”. Han uppfattade vidare rollen som djupt tragikomisk och fortsatte:

”Den är till och med intressantare än Hamlet därför att Hamlet vet ju vad han kämpar mot. Det vet inte Josef K.”

Och i Göteborgs-Posten samtalade Hanna Jedvik med regissören Egill Pálsson som upplyste om att Backa Teater ofta tagit hjälp av ungdomar när de skapat sina föreställningar. Denna gång var inget undantag. En grupp unga hade hjälpt till att ”hitta rätt och leta sig in i det där som skaver när man ska knuffas vidare in i vuxenheten”.

Egill Pálsson gav också en personlig förklaring till att Kafkas roman gjort starkt intryck på honom:

”Kafka har förföljt mig sedan jag var sexton år. Då dog min bror som bara var 21 år och jag blev helt förkrossad. Den här boken gav mig verkligen något då, en känsla av att inte vara ensam.”

Var vänlig vänta

Så till själva föreställningen. När publiken bänkar sig ligger scenrummet öppet framför dem. Man ser en rymlig reception i gråskala. I fonden finns en disk. Över scenrummet kan man läsa uppmaningen ”Var vänlig vänta”. En bit in dramat faller prickarna över ”ä” i ”vänlig” bort så att texten i stället lyder ”Var vanlig vänta”. Till höger på scenen står en kabin som omväxlande gör tjänst som dusch, telefonkiosk och rökrum.

Martin Erikssons scenografi till Processen (Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye)

Musikensemblen består av bas, gitarr, trumpet och syntsax. Här framförs i långsamt tempo en välklingande jazzmusik som stundtals för tankarna till teveserien Twin peaks. Ljuset är mestadels vitt men i emotionellt laddade scener övergår det till pulserande grönt.

Inledningsvis ligger receptionen öde. Ljuset i salongen tonas ner. Förväntan. Men inget sker. Efter en stund börjar en ung man i publiken bete sig lite störigt. ”Sätt igång då!” Han halsar ur en ölflaska och är märkbart berusad. Plötsligt reser han från sin plats, banar väg genom bänkarna, går ner på scenen och förklarar: ”Kafka, gäsp, jag gillar Al Pacino”. Några av skådespelarna gör entré och ber honom lugna sig och gå och sätta sig igen. Den unge mannen faller ihop, kräks och somnar. När han vaknar är scenen fylld av kontorspersonal som hastar fram och tillbaka genom receptionen. En städare och vaktmästare får syn på honom och förklarar för honom att han är häktad. Förvåning och förvirring från den unge mannens sida, det vill säga – har publiken nu förstått – Josef K:s sida. Obevekligt allvar från städarens och vaktmästarens. Josef K. visar sin legitimation och kräver att få träffa deras överordnade. Så sker. Den kvinnliga inspektören upplyser honom om det var hennes plikt att informera honom om att han är häktad men att hon därutöver inte kan säga något förutom att han nu ska gå till sitt arbete. Men jag har inget jobb, invänder den unge Josef K. Det har du visst, replikerar inspektören och in på scenen gör hans arbetskamrater klämkäckt sjungande entré. Vägen in i vuxenlivet har börjat.

Flera av stationerna i Kafka roman passeras: mötet med fröken Bürstner, hyresvärdinnan fru Grubach, farbrodern från landet, advokaten, Leni, köpmannen Block och konstnären Titorelli. För varje scen dras Josef K. längre in i vuxenlivets ansvar, stress och ångest. Ständigt frågar han sig: ”Vad är det här?” Och till svar får han: ”Detta är processen.” Och han får lära sig vad det innebär att bli hunsad. Som när en receptionist med små handrörelser effektivt dirigerar honom så att han ställer sig på exakt det avstånd till disken som hon finner lämpligt för att betjäna honom.

Emelie Strömberg som fröken Bürstner och Alexander Salzberger som Josef K. (Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye)

I de flesta scenerna håller sig Backa Teaters Processen i närheten av Kafka roman. Vissa avsnitt har dock stöpts om rejält. Som när rättegångssalen förvandlas till ett uppsluppet studentfirande.

(Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye)

Omgjort är också slutet av berättelsen. Josef K. möter prästen, som samtidigt är fröken Bürstner, eller som bara spelas av samma skådespelerska som gör fröken Bürstner. Hon redogör för den s k legenden Framför lagen och överlämnar därefter en sax till Josef K. Han går in i kabinen till höger på scenen och tar livet av sig. Därpå rökfylls hytten. Josef K.vaknar till sans och förklarar att det hänt honom något egendomligt. Han drar slutsatsen att det var ”livet”. En hjälpande person bekräftar detta och tillägger: ”Det börjar om från början igen. Du sover, två män kommer in och säger att du är häktad. Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du?”

Black.

Kunde man varit radikalare?

Backa Teaters Processen fick huvudsakligen positiva recensioner. Och inte oväntat jämförde skribenterna Kafkas roman med pjäsen. I Hallandsposten menade Björn Gunnarsson att han fann att Daniel Wedels dramatisering följde Kafka förhållandevis tätt i spåren. Den var visserligen nedskalad men var ändå ” trogen romanens anda och innehåll”. I Borås Tidning tyckte Sabina Ögren att ”regissören Egill Heidar Pálsson och ensemblen har lyckats väl med att återskapa den klaustrofobiska stämning som råder i Kafkas litterära universum”. Och Svenska Dagbladets Kristina Hermansson ansåg att Egill Pálssons uppdatering visserligen innebar målgruppsanpassning och en rejäl förvandling av huvudpersonen, men hon sammanfattade: ”Vissa tveksamheter till trots är detta ändå en klart sevärd uppsättning. Särskilt om man lägger jämförelserna med romanen åt sidan.” I Expressen önskade sig Margareta Sörenson dock att man skulle varit en smula radikalare när man ändå gjorde en så omfattande bearbetning av Kafka text:

”Varför kan inte Josefin K vara huvudperson? Hon hade lika väl kunnat vara testpilot på flygturen genom tonårstiden, lika ständigt påpassad som en ung man när det gäller regler och förväntningar.”

Göterborgs-Postens Tomas Forser hävdade att Backa Teaters Processen var en en mycket välregisserad uppsättning. Han invände dock att den tenderade att bli något stereotyp: ”Estetiken hotar av och till att låsa spelet i det utvändiga.”