Processen, 2010

Processen, 2010

 

Premiär: 1 december 2010

Regi: Gustav Englund
Bearbetning: Gustav Englund, Erika Olsson Aas, ensemblen
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Scenografi: Gustav Englund
Revisitör: Lena Öberg
Musik: Siiri Eriksson
Kostym: Sofi Gregersdotter
Ljus: Kerstin Weimers
Mask: Daniela Krestelica

Medverkande: Joanna Dahlgren, Sara Franceschi, Marcus Johansson, Niclas Lindgren, Stefan Skärlund

Kulturobservatoriets hela ensemble som Josef K. (Foto: Sara Shahbazi )

Kuggar i ett moraliskt maskineri

När de två fria Stockholmsbaserade teatergrupperna Teater Referens och Kitten p. Projects slog sig samman till Kulturobservatoriet, valde de att som första produktion göra en egen dramatisering av romanen Processen. Enligt gruppens hemsida bjöd man in till ”en föreställning om skuld och skam och längtan efter något större”. Men skuldproblematiken var inte begränsad till romanens huvudperson Josef K. Kulturobservatoriet ville säga publiken att ”ingen går utan skuld”. Följaktligen var det ingen av skådespelarna som ensam tilldelades rollen som Josef K. Alla på scenen, men även alla i publiken, utnämndes till Josef K., en figur som visserligen envist påstår sig vara oskyldig men som bär en moralisk skuld för världens missförhållanden och orättvisor. Vi är nämligen alla kuggar i ett moraliskt maskineri som fungerar tack vare vårt passiva stöd och vår oförmåga till aktivt motstånd. Att vi alla kan förvänta oss att bli häktade en dag är således bara följdriktigt. Mot den bakgrunden kunde man på Kulturobservatoriets hemsida deklarera:

”Processen är boken som Kafka själv aldrig fullbordade och som enligt honom själv skulle brännas efter hans död. Att romanen gavs ut mot Kafkas vilja har vi ingen skuld i. Att processen sätts upp idag är vi dock lika skyldiga till som ni.”

En skyldig K.

Därmed anslöt sig Kulturobservatoriet till de uttolkare som – i likhet med Kafka själv – betraktar Josef K. som skyldig. I den riktningen hade visserligen både Peter Weiss och Teater UNO tänkt tidigare, men därifrån var steget ändå långt till att skyldigförklara oss alla! Föreställningens regissör Gustav Englund (f. 1984) förklarar hur han såg på Kafka och hans roman:

”Skälet till att jag ville dramatisera Processen var att jag hörde på radio att romanen är oavslutad och att det råder oenighet om i vilken ordning kapitlen ska läsas. Berättelsen representerade alltså en tom form, som jag tyckte öppnade för en dramatisering. För mig var det också en fördel att stycket inte är ett drama från början. Eftersom Kafka är så suggestiv och mångbottnad har man möjlighet att göra föreställningen till sin egen genom att göra även den suggestiv och mångbottnad. Tack vare att Kafkas text också är tidlös finns det stora möjligheter att spegla sin egen samtid i dramatiseringen. Jag är medveten om att det finns mängder av andra infallsvinklar på romanen, inte minst mystiska, men jag skuffade undan religionen för att undvika att dramatiseringen skulle bli alltför ödesmättad. ”

Samtidsanknytningen åstadkom Kulturobservatoriet bland annat med hjälp av två egenhändigt skrivna betraktelser över människan som moralisk kugge i ett större samhällsmaskineri. Den första betraktelsen gjordes i början av föreställningen och den andra i slutet. Den inledande betraktelsen delades upp mellan skådepelarna så att var och en läste var sitt ord. Skådespelarna bildade alltså var sin kugge i en ordkedja som löd:

”Vi är alla kuggar i en lång rad händelser. Vi ansvarar för enskilda och till synes oskyldiga länkar i händelsekedjor. Varje del kan vara rationell och moraliskt försvarbar. Uppdelningen i moment gör att vi slipper konfronteras med helhetsbilden. Det man inte ser behöver man inte ta ansvar för.”

Den avslutande betraktelsen lästes sammanhängande. Här upprepade man budskapet från den första och tillade:

”Samma rationella, moderna samhälle som skapat Volvobilar kan också på uppdrag hantera till exempel flyktingproblematiken och försäkringsreformer. Denna rationalitet kan göra det goda och det onda, den är själv utan moral. Det beror på politikerna och oss själva vad detta administrativa samhälle får i uppdrag att göra. Primo Levi skrev: ’Monster existerar men de är alltför få för att vara verkligt farliga, de vanliga människorna är mycket farligare.’”

Verfremdung

Ensemblen utgick från Bakhålls utgåva av romanen Processen från 2002. De kapitel som utgjorde stommen i bearbetningen var ”Häktningen”, ”Därefter med fröken Bürstner”, ”Första förhöret”, ”Pryglingen”, ”Kanslierna” och ”Farbrodern”. Dessa avsnitt varvades med autentiska dagboksanteckningar som ensemblen gjort under arbetet med föreställningen. Syftet med notiserna var dels att föra tankarna till Kafkas dagboksskrivande, dels att verkligen spegla skådespelarnas arbete med föreställningen. Emellanåt bröt skådespelarna också fiktionen genom att kommentera handlingen. Innan Josef K.:s farbror gjorde entré iförd parodisk lösnäsa förklarade man i vilket skede han kommer in och att han är en udda person i boken. Därefter säger någon: ”Ok, nu kör vi!” Vid ett annat tillfälle vände sig en av skådespelarna till publiken och frågade om det var någon som läst boken, och om denne i så fall fattat något. Vid ännu ett annat tillfälle frågade någon av skådespelarna i förbifarten vilken översättning de arbetade med? Regissören Gustav Englund kommenterar:

Pages: 1 2