Processen, 2009

Processen, 2009

Premiär: 20 mars 2009 (Repris: 22 och 28 mars 2009)

Regi: Åsa Melldahl
Bearbetning: Bengt Ohlsson
Översättning: Karl Vennberg
Musik: Leif Jordansson
Josef: Albin Flinkas
Övriga roller: Elin Klinga, Peter Engman, Andres Rothlin Svensson, Anders Ahlbom, Björn Granath, Christoffer Svensson, Ingvar Kjellson, Jan Malmsjö

Ny dramatisering

Under hela åttio- och nittiotalet avstod Radioteatern, bortsett från repriser av gamla föreställningar, helt från att spela Kafka. Men under 2000-talets första år gjorde man tre nya uppsättningar: Redogörelse framlagd för en akademi, Bättre utan hund och Gravväktaren. I mars 2009 sände man dessutom en rykande färsk dramatisering av romanen Processen, som ingick i en serie nyproduktioner av klassiker som Conrads Mörkrets hjärta, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Sartres Smutsiga händer och Tolstojs Anna Karenina.

Kafkas roman Processen

(Se Processen, 1948).

Ny dramatisering

För Radioteaterns dramatisering av Processen svarade författaren Bengt Ohlsson. Han valde visserligen att utgå från Karl Vennbergs översättning av romanen från 1945 men förhöll sig i stilistiskt avseende mycket fritt till den. Hos Vennberg heter det i prologen att:

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

Och hos Ohlsson:

”Någon måste ha snackat skit om honom. En morgon häktades han.”

Redan där anar man att Ohlssons bearbetning är betydligt vardagligare än Vennbergs översättning. Och föraningarna bekräftas av fortsättningen. De första replikerna i första scenen lyder:

”Vakt 1:
Josef K.!

Josef K:
Vem är det?

Vakt 1:
Va?

Josef K.:
Vad är det med mitt rum? Jag har inte ens ätit frukost än. Vad gör du för nånting?

Vakt 1:
Va?

Josef K.:
Va?

Vakt 1:
Han säger att han inte har ätit nån frukost.

Vakt 2:
Han har inte ätit frukost?

Josef K.:
Nej.

Vakt 2:
Jamen, du får inte gå härifrån.

Josef K.:
Va?

Vakt 1:
Du… du är ju häktad.”

Att Vennbergs kanslispråksklingande översättning ligger till grund för dramatiseringen är alltså inte särskilt tydligt. Beroendeförhållandet till honom röjs endast i detaljer som att Josef K.:s vän heter Hesterer. Hos Kafka heter han Hasterer. Vennbergs misstag har följt med i alla upplagor av hans översättning av romanen sedan 1945. Ohlssons självständighet gentemot inte bara Vennberg utan också mot Kafka visar sig annars i att han låter konstnären Titorelli kalla Vennbergs ”skenbart frikännande” för ”låtsasfrikännande”. Det är ett ordval som troligen är avsett att kontrastera mot ”verkligt frikännande” – verkligt och på låtsas är ju ett fullt rimligt motsatspar – men som kanske inte riktigt speglar finessen med Kafkas ”wirklich” och ”scheinbar”. Det som är skenbart bär ju verklighetens prägel, medan det som är på låtsas mer vetter åt det som är på lek. Ett Ohlssonskt ordval är också att Josef K. i ett anfall av svartsjuka frågar Leni om hon ”knullar” Block. Vennberg har mer Kafkatroget: ”Han är din älskare?” (Er ist dein Geliebter?). Ohlsson har vidare ersatt Vennbergs ”brännvinsadvokater” med ”svartadvokater”, ett uttryck som kanske är avsett att föra tankarna till fenomen som ”svarttaxi”, ”svartjobb” och ”svartklubb” men som knappast fångar innebörden av Kafkas ”Winkeladvokaten”. Slutligen låter Ohlssons alla rollfigurer tilltala varandra med ”du”, vilket skapar en familjär ton som ligger ganska långt från Vennbergs formella ”ni” och Kafkas ”Sie”. Men en smula egendomligt klingar det kanske ändå enligt nusvensk standard när Josef K. vänder sig till sin granne med orden ”Fröken Bürstner” för att sedan fortsätta att tilltala henne med ”du”.

I innehållsligt avseende höll sig Ohlsson dock troget till förlagan. Även när det gäller kronologin följde Ohlsson Vennbergs översättning, som i sin tur bygger på Max Brods utgåva från 1925. Ohlsson lät handlingen i huvudsak föras vidare med hjälp av dialogen. På några ställen – framför allt i slutet – användes dock en berättarröst. Ett fåtal avsnitt ur boken hade uteslutits. Det gäller Josef K.:s besök på domstolens kanslier, mötet med fröken Bürstners väninna fröken Montag samt advokat Hulds utförliga förklaringar om rättegångsförfarandet.

Kafka uppdaterad

Att det var Radioteaterns uttalade syfte att göra Kafka mer uppdaterad framgick av deras pressinformation, där det hette att dramatiseringen ”placerar Franz Kafkas i vår samtid”. Föreställningen beskrevs vidare som ”en byråkratisk och humoristisk mardröm – med sång och musik – för var och en att känna igen sig i”.

I omedelbar anslutning till Radioteaterns Processen sändes också en intervju med Torsten Ekbom. Det var en av föreställningens producenter, Nathaly Salas, som rest till Uppsala för att tala med Kafkakännaren och författaren till boken Den osynliga domstolen från 2004. I radion berättade Ekbom att romanen tolkats på en rad olika sätt genom tiderna. Han nämnde Peter Weiss marxistiska dramatisering från sjuttiotalet men förklarade att den var helt fel eftersom Kafka uppenbarligen var inspirerad av judisk mystik och att romanen huvudsakligen hade ett existentiellt tema. I synnerhet gav hekhalotmystiken vägledning till förståelsen av romanen. Ekbom tog dock avstånd från Max Brods uppfattning att Kafka var en religiös diktare med profetiska förtecken, han förebådade snarare moderna skeptiker som Beckett, Camus och Sartre.

I rollen som radioteaterns Josef K. hördes Albin Flinkas (f. 1979). Bland övriga medverkande märktes Elin Klinga, Jan Malmsjö och Ingvar Kjellson. Något av en veteran i Kafkasammanhang var Björn Granath, som för Radioteaterns räkning hade gjort Redogörelse framlagd för en akademi 1975 och medverkat i Håkan Alexanderssons filmatisering Ett besök 1997.

Som Josef K. agerade Flinkas ungdomligt oförskräckt och otåligt. Det var svårt att hos honom finna några tecken på känslor av skuld. Inte heller genomgick han någon påtaglig utveckling. Han reagerade från början till slut på allt som hade med hans process att göra med samma förvåning. En av hans återkommande repliker var: ”Va?” Som om han inte förstod vad man sa till honom eller kunde fatta vad som skedde med honom.

Radioteaterns uppsättning av Processen hade också några inslag av musik. Föreställningen inleds med lite barber shop, som också ackompanjerar delar av häktningsscenen. Och innan Josef K. infinner sig till den första rannsakningen utbrister han (Albin Flinkas) i en sång med text (fritt efter Kafka) av Åsa Melldahl:

”I vilket syfte händer allt det här

Vad är det som pågår

Att man kan häkta en oskyldig människa

I vilket syfte

Det är ju helt symptomatiskt för en sån process

Jag har ju alltid vart den som velat göra rätt

Å, att bli utsatt för en sådan här process

Varför bli utsatt för sånt här

Varför bli utsatt för en sådan här process

Varför bli utsatt för sånt här”

Stämningen i föreställningen var på det hela taget uppsluppen och tempot högt. Rösterna och musiken blandades stundom till en kakofoni som närmast för tankarna till den lättare underhållningen. Det var uppenbarligen humoristen Kafka som Radioteatern tagit fasta på och förstärkt med en ganska munter spelstil.

En välgjord klassikertolkning

Kritiken var till övervägande del positiv till Radioteaterns Processen. I Tidningen Kulturen skrev Anna Nyman att Kafkas text ”fångats väl i bearbetning och dramatisering”, och hon gav föreställningen följande tolkning:

”Josef K. lever i ett samhälle där angiveri och övervakning blivit legio och det är så djupt rotat att man slutat att reflektera över varför det blivit så.”

Svenska Dagbladets Lars Ring förklarade att Josef K. i Kafkas roman är ”svårt anstucken av luthersk skuld och längtar undermedvetet efter sitt straff”. Radioteatern hade iscensatt berättelsen ”just som en konfrontation mellan individen och den lag som juridiskt eller genom Janteförordningar skapas av olika kollektiv”. Och Ring sammanfattade: ”En ytterst välgjord klassikertolkning med moderniserat språk och tilltal – en ren njutning.”

Ingegärd Waaranperä Dagens Nyheter fann att Ohlssons bearbetning var lyckad, eftersom det i ”vår tids avklippta jargong” fanns en lika ”feg distans” som i ”den bildade manlighetens docerande sätt” i Kafkas text.

Men i Expressen skrev Johan Hilton att det visserligen var ”en fin uppsättning”, men han irriterade sig dels på ”Jordanssons jobbiga pom-pom-musik”, dels på att Ohlsson gjort om inledningen till berättelsen. Att ge sig på den var lika illa som att försöka uppdatera första raderna i Iliaden till: ”Börja yla, din kärring, om hur Akilles blev skitlack.”