Processen, 2005

Processen, 2005

Premiär: 10 september 2005

Regi: Niklas Hjulström
Bearbetning: Peter Weiss
Översättning: Karin Johannison
Scenografi: Lisa Hjertén
Musik: Samuel Olsson, Johan Borgström, Niclas Rydh, Christer Olofsson
Sångtext: Hasse Carlsson
Kostym: Lisa Hjertén
Ljusdesign: Ludde Falk
Koreografi: Peter Svenzon
Mask: Lars Carlsson, Linda Bill

Josef K: Jonas Sjöqvist
Fru Grubach: Elisabeth Göransson
Kaptenen: Lars Magnus Larsson
Franz: Anders Granell
Willem: Ulla Svedin
Direktören: Kristian Lima De Faria
Vicedirektören: Lars Magnus Larsson
Kullich: Sara Wikström
Kaminer: Divina Sarkany
Rabensteiner: Lena B Nilsson
Fröken Bürstner: Lena B Nilsson
Stadsåklagaren: Lena B Nilsson
Tvätterskan: Sara Wikström
Rannsakningsdomaren: Ulla Svedin
Studenten: Kristian Lima De Faria
Fröken Montag: Divina Sarkany
Pryglaren: Kristian Lima De Faria
Domstolsvaktmästaren: Anders Granell
Grosshandlaren: Ulla Svedin
Farbrodern: Anders Granell
Advokat Huld: Sara Wikström
Leni: Divina Sarkany
Fabrikören: Ulla Svedin
Titorelli: Elisabeth Göransson
Köpman Block: Kristian Lima De Faria
Prästen: Lars Magnus Larsson
Man i ett fönster: Kristian Lima De Faria

Processen som musikal

Hösten 2005 tog de svenska Kafkadramatiseringarna på allvar steget in i musikens värld. FolkTeatern i Göteborg satte upp en musikalversion av Processen, och GöteborgsOperan gav den nyskrivna operan K. Beskrivning av en kamp. Det var framför allt med hänsyftning på dessa båda institutionsteatrars uppsättningar som media nu förklarade att Kafka fått ett uppsving på den svenska scenen. Pressens mediaservice meddelade redan i juni att det skulle bli ”Kafka-feber på teatern i höst”. Radions Kulturnytt rapporterade i september att ”Kafka är populär i höst”. Samma månad kunde man i Göteborgs-Posten läsa att ”det är mycket Kafka nu” och i Sydsvenska Dagbladet att ”2005 blir ett speciellt Kafkaår i den svenska musiken”. Radions Operadags meddelade i oktober att Kafka var ”en författare som plötsligt hamnat i fokus”. Och i januari 2006 sammanfattades höstens teaterhändelser i en tevesänd dokumentärfilm, där det hävdades: ”Epicentrum för händelserna runt Kafka den här hösten utspelar sig alltså i Göteborg.”


Kafkahösten i Göteborg inleddes med premiären på FolkTeaterns
Processen. Idén till att göra musikal av romanen var skådespelaren, regissören och musikern Niklas Hjulströms (f. 1962), som varit konstnärlig ledare för FolkTeatern sedan 2001. En av hans bevekelsegrunder till att sätta igång företaget var att han ville etablera ett samarbete mellan ensemblen på FolkTeatern, storbandet Bohusläns Big Band och Vara konserthus. Att romanen om Josef K.:s kamp med den anonyma domstolen skulle lämpa sig för att överföras till musikal är kanske inte den första tanke som slår en. Vad var det alltså som fick Hjulström att börja tänka i sådana banor:

”Musikalen anses ju vara en lättviktig konstform, men egentligen är den en mycket god bärare av känslor. Överhuvudtaget kan musiken förstärka den sceniska framställningen till den grad att en enda ton från ett klockspel kan få en att gråta! Musiken tillåter oss att vara sentimentala. Kafka däremot är inte alls sentimental. Han är nästan klinisk i sin prosa. Därigenom uppstod ett intressant spänningsförhållande, som jag ville utnyttja.”

Men går inget väsentligt förlorat när man gör musikal av ett verk som Processen?

”Överföringen till musikal begränsar naturligtvis alla tolkningsmöjligheter som romanen erbjuder. När jag började läsa Kafkas texter gladdes jag åt att han överlåter åt läsarna att känna och att bedöma. Han skriver dem inte på näsan vad de ska tycka och känna. Men när man gör musikal måste den aspekten av Kafkas texter reduceras. Musiken understryker en bestämd tolkning och minskar därmed mångtydigheten. Musikalformen gör det nödvändigt att tolka för publiken och bestämma vilka känslor de ska få av olika scener.”

PeterWeiss dramatisering den bästa

När Hjulström började fundera på att göra musikal av Processen förelåg den redan i ett antal dramatiseringar, men den han valde att utgå från var Peter Weiss politiskt laddade bearbetning från sjuttiotalet. Det var för övrigt samma version som fadern Lennart Hjulström hade satt upp på Göteborgs Stadsteater 1976 och som lett till en så förbittrad strid mellan Peter Weiss och Harry Järv (Se Processen 1976 (b)). Men vad hade Niklas Hjulström för relation till faderns uppsättning:

”Jag talade med min far innan jag satte upp musikalen. Han var fortfarande starkt påverkad av Weiss sätt att se på Processen, men själv hade jag inte alls satt mig in i debatten mellan Järv och Weiss. Jag var bara fjorton år gammal när jag såg min fars uppsättning med den vitsminkade Sven Wollter. Men jag minns att den gjorde starkt intryck.”

Hade Niklas Hjulströms någon bestämd avsikt med att välja just Weiss dramatisering (Se Processen, 1976 (a))?

”Weiss gjorde en ganska trogen tolkning, strök rätt saker. Det var skickligt gjort. Jag övervägde givetvis att använda mig av Gides och Barraults dramatisering och även av Steven Berkoffs men beslutade mig för att Weiss gjort den bästa bearbetningen. Jag tycker egentligen inte att det finns så mycket av politik i Weiss Processen som man föreställer sig och som folk säger. Det är i stort sett bara Hjälparen med sin röda halsduk som är tillagd till Kafkas text. Weiss version är mer existentiell än man tror. Frågan om döden överskuggar alla politiska frågor och förminskar deras betydelse, vilket också min uppsättning gjorde.”

Niklas Hjulström hade alltså ambitionen att göra Processen mer till ett existentiellt än politiskt drama?

”Ja, det var framför allt Torsten Ekboms bok Den osynliga domstolen (Se Redogörelse framlagd för en akademi, 2005) som ledde mig in på spåret att Kafka intresserar sig för de stora existentiella frågorna. Jag upptäckte den vägen Kafkas mystiska sidor. Han närmar sig de stora och eviga frågorna på ett intellektuellt, faktiskt och osentimentalt sätt, som appellerade till mig. I likhet med Strindberg slåss han med Gud. Men inte på samma sätt som Strindberg! Strindberg slåss med Gud som en jämlike, medan Kafka betonar underkastelsen.”

Publiken måste lida med protagonisten

I Weiss dramatisering är ju K. knappast den lille oskyldige mannen, som mister livet till följd av en anonym myndighets övergrepp, utan en jämförelsevis mäktig person, som går under eftersom han inte förmår frigöra sig från sin egen klass och solidarisera sig med arbetarklassen. Men hur såg Niklas Hjulström på frågan om Josef K.:s skuld?

Pages: 1 2 3