Processen, 1996

Processen, 1996

 

Premiär: 9 april 1996

Regi: Teater UNO och Leif Persson
Bearbetning: Teater UNO
Översättning: Karl Vennberg
Musik: Pelle Bolander, Björn Holmudd

Josef K.: Staffan Nattsén
Nils Kaplan: Carl Harlén
Inspektören: Carl Harlén
Advokat Huld: Carl Harlén
Titorelli: Carl Harlén
Kaminer: Pelle Bolander
Fröken Bürstner: Pelle Bolander
Leni: Pelle Bolander
Kusin Erna: Pelle Bolander
Rabensteiner: Björn Holmudd
Farbrodern: Björn Holmudd
Kullich: Thorsten Hellwig
Köpman Block: Thorsten Hellwig
Flickorna hos Titorelli: Pelle Bolander, Björn Holmudd

001-1Pelle Bolander, Björn Holmudd, Staffan Nattsén, Thorsten Hellwig, Carl Harlén

 

Kafkas roman Processen

(Se Processen, 1948)

 

Processen som ungdomspjäs

Mellan 1991–1995 hade Teater UNO med vissa uppehåll spelat sin iscensättning av I straffkolonin, och våren 1996 hade man premiär på ytterligare en Kafkapjäs, nämligen Processen. Den konventionella bilden av romanens huvudperson Josef K., liksom många av Kafkas övriga hjältar, är att de representerar ”den lille mannen”, som kämpar mot och faller offer för övermakt, övergrepp och övervåld. Traditionalisterna föreställer sig att K. är oskyldig men att han krossas av en anonym, byråkratisk myndighet. Peter Weiss däremot hade framställt K. som en förhållandevis inflytelserik person, som går under eftersom han inte förmår bryta sig loss från sin samhällsklass (Se Processen 1976 (a)). Hur såg då Teater UNO på Josef K.? Carl Harlén svarar:

”Vi ville göra Processen till ett existentiellt drama, en inre process, om en person som inte tänker efter, som inte besinnar sig utan flyr från sig själv och förväntar sig att andra ska lösa hans problem. Josef K. är alltså ett varnande exempel. Så här går det om man inte tänker sig för. Om man inte tar ansvar för att leva enligt sina inre övertygelser. Att han på sätt och vis är skyldlig finns det också stöd för i Kafkas dagboksanteckningar: ’Rossmann och K., den oskyldige och den skyldige, båda till slut utan åtskillnad straffade med döden.’

Till skillnad från Straffkolonien, som vi gjorde 1991, var Processen en ungdomspjäs. Vi ville därför hålla det öppet hur det till slut går för Josef K. Följaktligen strök vi avrättningsscenen. Syftet var att få publiken att reflektera över sin egen situation. Efter föreställningen vidtog alltid ett publiksamtal, där vi resonerade om Josef K.:s öde.”

Teater UNO:s Josef K. var alltså inte ”den lille mannen” som för en rättvis kamp mot en obehaglig övermakt. Men vad var det då för process det handlade om? Staffan Nattsén förklarar:

”Vår Josef K. var en högt uppsatt person i karriären som stördes av en inre motståndare till den framgångsfilosofi han förespråkade. Det var en ny reklamestetik som trängde in under nittiotalet. Systemskiftet började få synliga uttryck i reklamen, som korrumperade det inre livet. Genom att man talar på ett visst sätt förråder man lätt det som är sant i det inre. Yrkeslivet och det privata livet smälte samman. Verkligheten blev ett ekonomiskt minfält. Ta bara ett ord som ’humankapital’. Josef K. var en representant för denna nya estetik som predikade att ytan är allt. Men han berövades därigenom sin inre värdighet, och det var den som han – eller en del av honom – kämpade för att återfå.”

 

Översittaren Josef K. möter Nils Kaplan

För Teater UNO:s dramatisering av Processen svarade huvudsakligen Carl Harlén och Staffan Nattsén (f. 1963). De utgick från Karl Vennbergs översättning av romanen men skrev även till nya avsnitt, framför allt i början av pjäsen. Föreställningen utarbetades i övrigt kollektivt med hjälp av Leif Persson (f. 1951) som regiöga.

Skådespelet börjar redan ute i foajén, där Josef K. och hans underordnade tjänstemän Kullich, Rabensteiner och Kaminer spelar upp en scen som åskådliggör hackordningen på arbetsplatsen. K. sammankallar gång på gång tjänstemännen till något som närmast för tankarna till uppställning i det militära. Efter uppropet travar tjänstemännen iväg på olika meningslösa uppdrag. K. övergår sedan till att inspektera vad som döljer sig bakom dörrarna i foajén. På en av toaletterna upptäcker han en orenlighet. Han kallar till sig Kaminer, tar honom med in på toaletten och stänger dörren. Man hör hur det spolas. Strax därpå kommer Kaminer ut med tydliga spår av att ha fått huvudet nerkört i toalettstolen. Oförmodat gör nu den hemlöse Nils Kaplan entré. Han blir förskräckt när han får syn på publiken och inser endast långsamt att hans vänner, skådespelarna på teatern, är ”i roll” och spelar en Kafkapjäs. K. beordrar irriterat tjänstemännen att släppa ut honom, men Nils Kaplan förklarar då för honom att det inte handlar om att bli utsläppt utan om att bli insläppt. Som förklaring återger han berättelsen Framför lagen för den helt ointresserade K. och gör därefter frivillig sorti.

Efter denna palaver släpps åskådarna in i spellokalen. Sedan de bänkat sig till rockig musik framförd på elfiol och elgitarr, påbörjar Josef K. ett föredrag om hur man når personlig framgång i livet. Hans anförande är fullspäckat med floskler från ”satsa-på-dig-själv-filosofin”:

”Här sitter du idag. Full av frågor. Kanske oro inför framtiden. Hur ska jag göra? Vart ska jag gå? Vilken väg ska jag välja? Svåra frågor. Det går runt i huvudet. Svåra frågor, men inte desto mindre viktiga. Frågor som alla, och då menar jag alla, bör ställa till sig själva. Nu pratar vi ansvar. Vi pratar filosofi. Vår filosofi är enkel. Det är upp till dig.

Vi pratar om att ligga steget före. Vi pratar bäddning. Som man bäddar får man ligga. Och hur mjuk är sängen om man faller? Vi pratar tid. Jag är steget före och vet en sekund innan jag faller att jag kommer att falla. Vad gör jag? Jo, jag parerar, steppar åt sidan och förhindrar på så sätt fallet. Skulle jag ändå falla landar jag mjukt. Som man bäddar får man ligga. Du har säkert hört uttrycket förut. Nu vet du vad det innebär också.”

staffann

Staffan Nattsén (Foto: Alexandra Nattsén)

 

Palaver

Josef K.:s föredrag störs efter en stund av röster som ideligen upprepar ”Du är häktad”. Han avbryter då raskt sitt anförande och tackar för sig. Därefter vänder han sig till en kvinna i publiken och tilltalar henne som fröken Bürstner. Han önskar tala ett par ord med henne. De övriga skådespelarna hejdar honom och samlas mitt på scengolvet. Skådespelaren Staffan Nattsén, som spelar K., får bannor av kollegorna för att han antastat en person i publiken. Nattsén ber kvinnan om ursäkt men förklarar att man saknar kvinnliga medlemmar i ensemblen. Vem ska alltså spela de kvinnliga rollerna i pjäsen? Efter ännu en lång palaver enas man om att låta Pelle Bolander gestalta fröken Bürstner, kusin Erna och Leni. Och först nu börjar Kafkas Processen på allvar.

 

Pages: 1 2 3