Processen, 1992

Processen, 1992

 

Premiär: 2 oktober 1992

Regi: Leo Cullborg
Bearbetning: Peter Weiss
Översättning: Karin Johannisson
Scenografi: Dennis Svensson
Kostymer: Inga-Lill Sporre, Katarina Algotsson
Musik: Nino Rota
Ljus: Annelil Greaker, Helena Ingemarsson

Josef K: Ingvar Örner
Övriga: Dennis Svensson, Sven Benediktsson, Ingrid Eriksson-Ekman, Roger Möller, Anders Hedbratt, Roland Köster, Bengt-Rune Persson, Katarina Algotsson, Helena Ingemarsson, Fatima Lundqvist

Ingvar Örner som Josef K. och Katarina Algotsson som Leni (Foto: Mats Algotsson)

Kafkas roman Processen

(Se Processen, 1948)

 

Josef K. som underdog

Under senare delen av sjuttiotalet, hela åttiotalet och nittiotalets första år hade det huvudsakligen varit bearbetningar av Kafkas noveller som framförts på de svenska teaterscenerna. Efter grälet om Peter Weiss bearbetning av Processen (Se Processen 1976 (b)) hade scenkonstnärerna nästan helt avstått från att befatta sig med Kafkas roman om Josef K.:s kamp med den okända rättsapparaten. Undantaget var Pantomimteatern som 1981 framfört en ordlös version av berättelsen. I oktober 1992 fann dock teatergruppen Falstaff i Göteborg tiden mogen att åter spela Weiss dramatisering av Processen. Premiären ägde rum den 2 oktober 1992 på Andra stället i Angereds teaters repetitionslokaler.

Falstaff hade bildats 1982 och med en kärna av ursprungliga medlemmar gett föreställningar som Färgarekriget, Tåbb med manifestet och Krigscirkus. Förslaget att sätta upp Processen kom från regissören Leo Cullborg (f. 1946), som i en intervju gjord av Kristina Torell för Göteborgs-Posten dagen före premiären förklarade pjäsvalet med att stycket hade blivit högst aktuellt igen:

”Merparten utspelar sig på en bank där det talas om var investeringarna är säkra idag. ’Småspararna, ja de är oroade, men ni vet att vi inte kan bevilja några lån i dessa tider’, sägs det till exempel. Replik efter replik skulle kunna vara klippt ur GP eller Expressen. Verkligheten har stannat till vid vår pjäs.”

För Cullborg var Kafka inalunda någon ny bekantskap. Dels hörde Processen till den moderna litteratur han läste som ung, dels hade han spelat Kaptenen i Göteborgs stadsteaters uppsättning av föreställningen från 1976, då han under Kurt Aspelins ledning ägnat sig åt ett gediget studium av romanen. Stadsteaterns uppsättning hade haft tydligt politiska förtecken. Josef K. hade gestaltats som en omedveten människa som går under till följd av sin oförmåga att frigöra sig från småborgerlighetens konventioner och regler. Sexton år senare ville Cullborg emellertid lyfta fram andra aspekter av dramat. Han förklarar:

”Vi spelade i Angered och diskuterade därför den relevans Josef K. kunde ha för publiken vi mötte där. De flesta hade invandrarbakgrund och hade erfarenhet av att stånga pannan blodig mot myndigheterna. Den erfarenheten kan man givetvis göra även om man behärskar språket ganska väl. Alla talar förbi varandra. Man kanske inte fullständigt begriper sig på koderna, t ex ett höjt ögonbryn. Vi försökte anlägga ett underdog-perspektiv på K. Även om han inte var – som man sa förr – någon klassfrände, så kunde vem som helst känna igen sig i hans oförmåga att handskas med koderna. K. fick följaktligen representera ett utanförskap. Därför hängde vi inte ut honom som entydigt skyldig, och folket på vindarna blev heller inget hjältekollektiv.

Nedtill Ingvar Örner som Josef K. och Katarina Algotsson som vaktmästarhustrun (Foto: Mats Algotsson)

Vi ville också visa att Kafka är en utmärkt historieberättare och humorist. Han har ett formspråk som attraherar scenens folk. Ta t ex hans tvära kast, som nästan för tankarna till rockvideons estetik. Och humorn… ja, det är ju nästan MAD!”

 

Fellinis ande och en vridscen

Sammanlagt gav Falstaff femton föreställningar av Processen under oktober månad 1992. Elva skådespelare svarade för mer än trettio roller. Den enda som fick koncentrera sig på en enda roll var Ingvar Örner som spelade Josef K. Sånär som på att man förkortade några av K.:s längre monologer gjorde ensemblen inga betydande ingrepp i Weiss dramatisering. Det svävade också något av Fellinis ande över uppsättningen. Man använde sig nämligen av musik komponerad av Nino Rota, som hade samarbetat med den italienske mästaren.

En viktig funktion i föreställningen hade den vridscen som fanns på teatern. Eftersom motor saknades måste man använda handkraft för att sätta scenen i rörelse. Detta förhållande blev en del av föreställningen symbolik: världen dras runt av ”den lilla människan”. Dekoren var i övrigt spartansk. Scenbygget såg ut som ett mellanting mellan en byggnadsställning och ett vindsutrymme, där de olika planen var förbundna med enkla trappor och stegar.

(Foto: Mats Algotsson)

En annorlunda Kafka

Göteborgs-Postens recension av pjäsen var välvillig men inte oreserverat positiv. Lis Hellström Sveningsson tyckte att vridscenen fungerade utmärkt som en symbol för ”en vriden värld”, men ensemblen förmådde likväl inte ”ladda föreställningen med den absurda, smygande skräck som Kafka gett oss att spegla oss i”. Mer positiv var Arbetets Titti Lundin, som tyckte att det var ”en annorlunda Franz Kafka” som Falstaff presenterade:

”I den här uppsättningen av Kafkas ’Processen’ finner vi en Josef K., spelad av Ingvar Örner, som är uppstudsig och ifrågasättande. Här finns inte den smygande förvirring och olust som annars präglar ’Processen’. I stället har man tagit fasta på det komiska och absurda i dramat.”