Processen, 1976 (a)

Processen, 1976 (a)

 

Premiär: 23 april 1976

Regi: Lennart Hjulström
Bearbetning: Peter Weiss
Översättning: Karin Johannisson
Scenografi: Olle Montelius
Musik: Sven-Eric Johanson
Kostymer: Elsa Gustafson, Rune Hägnander
Ljus: Dennis Svensson

Josef K.: Sven Wollter
Fru Grubach: Doris Svedlund
Fröken Bürstner: Viveca Seldahl
Fröken Montag: Birgitta Stahre
Kaptenen: Leo Cullborg
Franz: Lars Green
Willem: Sten Ljunggren
Inspektören: Christian Fiedler
Kaminer: Einar Wall
Kullich: Jonas Falk
Rabensteiner: Niklas Falk
Vicedirektören: Anders Janson
Direktören: Karl-Magnus Thulstrup
Statsåklagaren: Martin Berggren
Domstolsvaktmästaren: Christian Fiedler
Domstolsvaktmästarens fru: Ebon Sorin
Domaren: Sven Berle
Studenten: Lars Green
Pryglaren: Måns Westfelt
Titorelli: Sten Ljunggren
Farbrodern: Måns Westfelt
Advokat Huld: Karl-Magnus Thulstrup
Leni: Margita Ahlin
Fabrikören: Bertil Arlmark
Block: Sven Berle
Italienaren: Christian Fiedler
Kaplanen: Bertil Arlmark
Hjälparen: Martin Berggren

processen-001

Programblad till Processen (Foto: Werner Goldbach).

 

 

 

Kafkas roman Processen

(Se Processen, 1948)

 

Weiss och Bergman

I likhet med Ivo Dvořák (Se Förvandlingen, 1976) hade Peter Weiss (1916–1982) anknytning till Tjeckoslovakien. Han växte upp i Berlin och Bremen men var tjeckisk medborgare. Efter nazisternas maktövertagande flydde familjen först till Storbritannien 1934. Därefter for Weiss ensam till Prag, där han åren 1936–1938 studerade vid konstakademin. Via Schweiz kom han 1939 till Sverige, där han levde till sin död. Weiss var verksam som författare, konstnär och filmare, men det var som dramatiker han fick ett internationellt genombrott 1964 med Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av Herr de Sade. Under åren 1975–1981 arbetade Weiss också med den monumentala romanen Motståndets estetik.

En av Weiss litterära förebilder var Franz Kafka, som han börjat läsa under sin tid som konststuderande i Prag men som han fördjupade sig i under fyrtiotalets första år. Weiss hade inte svårt att identifiera sig med Kafka, eftersom de hade en liknande bakgrund. Båda var judar och skrev på tyska i en icke-tyskspråkig omgivning. Det var därför välkommet när Ingmar Bergman föreslog honom att för Dramatens räkning göra en scenversion av Processen. Hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss minns hur det gick till:

”Peter höll på med första volymen av Motståndets estetik och hade tillfälligt kört fast. En dag i början av 1974 ringde Ingmar Bergman och frågade om han skulle tycka att det var roligt att dramatisera Processen. Peter mottog erbjudandet som ett stimulerande avbrott. Ingmar förklarade emellertid att det var bråttom. Pjäsen måste vara färdig till påsk. Peter satte genast igång med arbetet och tyckte att han lyckades bra med allt utom slutet. Han överlämnade sitt förslag till Ingmar med en önskan om att diskutera avslutningen med honom, men varken Ingmar eller Erland Josephson, som var chef på Dramaten på den tiden, hörde av sig. Det gick ett halvår. Peter var rätt besviken över att varken få diskussion eller kritik.

Efter en tid meddelade Ingmar att det kanske fanns en möjlighet att sätta upp Peters version av Processen på Dramatens lilla scen. Men ett ”kanske” dög inte åt Peter. Hans tyska förlag hade varit angeläget om att få ut pjäsen redan under Kafkajubileumsåret 1974. Det var då femtio år sedan Kafka dött. Processen fick i stället försenad urpremiär i Bremen i maj 1975. När Ingmar erfor att pjäsen satts upp i Tyskland blev han ursinnig och förklarade att han inte längre ville ha den. Peter och Ingmar talade inte med varandra på länge men försonades så småningom. Ingmar förklarade då också att hans tveksamhet gällt slutet av Peters dramatisering. Han hade väntat sig ett mer psykologiskt och mer surrealistiskt drama. Peter å sin sida medgav att det låg något i Ingmars kritik. Han hade bakbundits av sin strävan att vara så trogen som möjligt mot Kafkas text. Han hade inte velat göra den så självsvåldigt som Orson Welles och Gide och Barrault förhållit sig till originalet.”

 

Småborgerlighetens krafter

Trots att Peter Weiss redan hade mycket god kännedom om Kafkas liv och verk, ägnade han ansenlig tid åt efterforskning inför arbetet med att dramatisera Processen. Han hade också ett flertal diskussioner med Harry Järv. Det framgick dock tidigt att de hade olika uppfattning om vilken sorts process det handlar om i Kafkas roman. Weiss föreställde sig att Josef K. gick under på grund av de krav som småborgerligheten ställde på honom, medan Järv så som han sedan länge deklarerat ansåg att Kafka gestaltade en oförlöst homosexuell läggning. Gunilla Palmstierna-Weiss erinrar sig:

”Järv var mycket tillmötesgående medan Peter skrev på Processen. Järv satt ju på Kungliga biblioteket och hade överblick över allt möjligt material som kunde vara intressant. Man kan säga att han öppnade biblioteket för Peter. Det stod dock tidigt klart att politiskt hade de väldigt olika uppfattning. ”

Pages: 1 2 3 4 5 6