Processen, 1964

Processen, 1964

 

Premiär: 10 april 1964

Regi: Lars-Erik Liedholm
Bearbetning: André Gide, Jean-Louis Barrault
Översättning: Elsa Thulin
Dekor: Olle Montelius

Josef K.: Per-Olof Eriksson
Franz: Kåre Sigurdsson
Willem: Erik Strandell
Fru Grubach: Ingrid Borthen
Inspektören: Arne Eriksson
Rabensteiner: Bengt Gillberg
Kullich: Bengt Gustafsson
Kaminer: Alf Nilsson
Sekreteraren: Hanna Landing
Vicedirektören: Willy Keidser
Bödeln: Arne Eriksson
Fröken Bürstner: Caryna Houmann
Tvätterskan: Nadja Witzansky
Studenten: Alf Nilsson
Vaktmästaren: Gunnar Ekwall
Upplysningsmannen: Bengt Gillberg
Farbrodern: Erik Strandell
Leni: Gurie Nordwall
Advokat Huld: Per Sjöstrand
Kanslipresidenten: Wille Keidser
Block: Thure Carlman
Rannsakningsdomaren: Gunnar Ekwall
Fabrikören: Kåre Sigurdson
Titorelli: Arne Eriksson
Flickorna hos Titorelli: Ann-Christine Nilsson, Caryna Houmann, Nadja Witzansky, Gerd Hegnell
Prästen: Alf Nilsson

Per Olof Eriksson som Josef K. och Gurie Nordwall som Leni (Ur Helsingborgs museers samling/Kulturmagasinet)

Per-Olof Eriksson som Josef K. och Gurie Nordwall som Leni (Ur Helsingborgs museers samling/Kulturmagasinet)

 

Kafka på film

Kafkas berättarkonst hade hittills varit tillgänglig endast i bokform och i omarbetningar för teatern. Men i november 1963 fick Orson Welles personliga filmatisering av romanen Processen premiär på de svenska biograferna. Huvudrollen spelades av Anthony Perkins, och i de övriga rollerna sågs bland andra Jeanne Moreau, Romy Schneider, Elsa Martinelli och Orson Welles själv.  Welles bearbetning var som sagt personlig; till de mer iögonfallande friheter han tog sig hörde att låta K. avrättas med en dynamitladdning i stället för med en slaktkniv.

Våren 1964 gav Helsingborgs stadsteater (den tidens stavning var Hälsingborg) Gides och Barraults dramatisering av Processen, som inte hade spelats i landet sedan Göteborgs stadsteater satte upp den 1948. Det skulle för övrigt bli den hittills sista gången Gides och Barraults bearbetning framfördes på en svensk scen.

 


Kafkas roman Processen

 (Se Processen, 1948)


Absurdistiskt, världsligt och religiöst

Initiativtagare till att spela Processen i Helsingborg var teaterchefen Per Sjöstrand (1930–2008). I en intervju gjord av Svenska Dagbladet två dagar före Processens premiär berättade han att detta var den största uppsättning man dittills gjort på teatern, och han tillade:

”Arbetet på den här pjäsen har för oss på teatern varit ett stort äventyr, som en expedition till nya okända områden. Vi hoppas nu att alla som ser den ska i dess mångfasetterade skepnad finna något angeläget och giltigt just för dem.”

Föreställningen regisserades av Lars-Erik Liedholm (1928–1996). Processen blev dock hans sista uppsättning på Helsingborgs stadsteater. Hösten 1964 började han på Dramaten, och senare blev han också en framgångsrik musikalregissör.

Processens huvudroll, Josef K., axlades av Per Olof Eriksson (1933–1988). Leni gjordes av Gurie Nordwall (f. 1933), som skulle återkomma i samma roll i Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen 1976. Advokaten gestaltades av teaterchefen Per Sjöstrand själv.

I programmet till föreställningen citerade man ur Karl Vennbergs förord till första upplagan av romanen Processen från 1945. Man återgav också några korta avsnitt ur Janouchs Samtal med Kafka, där författaren deklarerade att drömmen hade en särskild förmåga att avslöja verklighetens sanning, och att ”teatern verkar starkast när den gör overkliga ting verkliga”.

Per Olof Erikssons gestaltning av Josef K. skilde sig inte mycket från de Kafkahjältar publiken vant sig vid på de svenska teaterscenerna. Även Erikssons K. var ”den lille mannen” som förgäves kämpade mot en övermäktig, omänsklig och byråkratisk makt. För att stärka banden mellan pjäsens hjälte och författaren hade man utrustat Eriksson med en lätt Kafkamask, dvs blekt ansikte, insjunkna kinder, markerade ögonbryn, korpsvart hår och något utstående öron. En viss likhet – avsedd eller inte – hade Eriksson också med Anthony Perkins Josef K. i Orson Welles filmatisering av Processen.

Olle Montelius scenografi möjliggjorde inte mindre än arton snabba tablåbyten inför öppen ridå. Han laborerade med små grupperingar, som var intensivt belysta medan scenen i övrigt låg i mörker. I några scener projicerades också film med gatumotiv från Prag på de mörka ytorna. Dessa scenlösningar främjade regissören Liedholms strävan att dramat skulle ha karaktären av ett drömspel som framfördes i jämförelsevis högt tempo. Vissa scener hade rentav komiskt absurdistisk karaktär. Som när flickorna klängde likt apor i spjälburen runt den Salvor-Dali-mustasch-prydde konstnären Titorellis ateljé.

Per Olof Eriksson som Josef K. (Ur Helsingborgs museers samling/Kulturmagasinet)

Per-Olof Eriksson som Josef K. (Ur Helsingborgs museers samling/Kulturmagasinet)

En central symbol i föreställningen var den altartavla med en Kristusbild som användes som dekor. Bilden föreställde både den korsfäste Kristus och Justitia med bindel och vågskålar. Den korsfäste höll den blinda rättvisans vågskålar i de utsträckta händerna.

Strindberg och Beckett

Helsingborgs stadsteater fick beröm av kritikerna för sin höga ambitionsnivå, även om inte alla tyckte att föreställningen blivit riktigt övertygande, vilket de ansåg framför allt berodde på teaterns bristande scenresurser.

Flera recensenter tog också fasta på den religiösa aspekten av Processen. I Expressen tyckte Clas Brunius att Processen fortfarande var en giltig historia, trots att det gått många år sedan ”Kafkafebern härjade vårt land”. Med dekorens altartavla i färskt minne konstaterade Brunius att Josef K.:s avrättning på teatern blev ”en kuslig bild av vad som hände Jesus en viss fredag”. Nils Beyer på Stockholms-Tidningen hade visserligen alltid betraktat boken och dramat ”som en judisk tragedi” men fann samtidigt att ”denna tragikomiska historia angår oss alla på något underligt sätt”. Han saknade dock mardrömsstämningen och beklagade sig över att ”här lektes rätt länge absurd teater av en skäligen harmlös sort”. Sydsvenska Dagbladets Jarl W Donnérs tankar gick dock till Strindberg. Både Kafkas roman och pjästexten hade samma gåtfullhet som Ett drömspel. Donnér tyckte sig också förstå att ”den aparte, gravt neurotiske Kafka led av en skuldkänsla lika irrationell som det kristna arvsyndsbegreppet”.

I Kvällsposten valde Henrik Sjögren att uppmärksamma den absurdistiska sidan av Kafka. Sjögren såg i Kafka en föregångare till Samuel Beckett. Men han ansåg sig också kunna avgöra vem Kafkas föregångare var, nämligen Strindberg. Sjögren fann att i Kafkas mångtydiga värld blandades – liksom i Strindbergs – realistiska, surrealistiska och symboliska element till en drömlik, undanglidande verklighet. ”Man kommer”, skriver Sjögren, ”aldrig fram när man läser Kafka.” En dramatisering av honom skapar emellertid konkretion. Åskådaren tvingas dröja vid vissa scener och knuffas i alltför bestämd riktning. Sjögrens slutsats blev att Kafka därför kunde verka ”något passerad” på scenen idag. Han förklarade:

”Vad som formellt är genialt och originellt hos Strindberg är efterklang hos Kafkas dramatisörer, vilket är så mycket mera påfallande i relation till de radikala reduktioner av verkligheten som Beckett gör i sina dramer.”

Ove Sandell slutligen väckte i Arbetet frågan om huruvida det var möjligt att dramatisera Kafka. Sandells svar var att man inte kunde ”översätta Kafkas glasklara struktur och gåtfulla mångtydighet till sceniskt språk”. Det vore, enligt Sandell, som att försöka ”berätta en symfoni av Mozart”.