No Return, 2005

No Return, 2005

 

Premiär: 30 september 2005

Regi: Cezarijus ”Cezaris” Graužinis
Bearbetning: Cezarijus ”Cezaris” Graužinis
Översättning: Tage Aurell, Johannes Edfelt, Hans Blomqvist, Erik Ågren
Scenografi: Vytautas Narbutas
Musik: Martynas Bialobžeskis
Kostym: Vytautas Narbutas
Ljusdesign: Cezarijus ”Cezaris” Graužinis, Vytautas Narbutas

I rollerna: Robert Enckell, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Jerry Wahlforss, Joanna Wingren, Tobias Zilliacus

Foto: Nicke von Weissenberg

 

Febern håller i sig

I Finland bidrog den svenskpråkiga Teater Viirus till att hålla Kafkafebern vid liv. I september 2005 började gruppen spela No Return, som bygger på två texter av Kafka. Den första texten är kapitlet ”Friluftsteatern i Oklahoma”, som ingår i romanen Den försvunne (Amerika), och den andra novellen Ett brodermord ur novellsamlingen En läkare på landet.

 

Kafkas Friluftsteatern i Oklahoma

Kafka hade skrivit större delen av romanen Den försvunne hösten 1912 och sedan lagt den åt sidan. Han återupptog arbetet på berättelsen hösten 1914 i samband med att han skrev på Processen och I straffkolonin. Och det var nu som kapitlet om teatern i Oklahoma tillkom. Handlingen är följande. Sedan huvudpersonen i romanen, Karl Rossmann, upplevt en rad motgångar i sitt nya hemland Amerika, söker han sig slutligen till kapplöpningsbanan i Clayton, där den stora teatern i Oklahoma anställer ny personal. Här möts han av en stor orkester bestående av trumpetspelande änglar, som han först måste passera innan han kan nå rekryteringspersonalen. Karl är en smula misstänksam mot organisationen och vill ogärna uppge sitt rätta namn. Han kallar sig därför Negro, vilket teaterns stab efter en viss tvekan godtar. Sedan man utrett exakt vilka hans kvalifikationer är, blir Karl anställd som tekniker. Tillsammans med de övriga som denna dag fått anställning vid kapplöpningsbanan i Clayton reser Karl slutligen med tåg vidare till Oklahoma för att påbörja sitt arbete vid teatern.

Kafka fullbordade aldrig sin roman om Karl Rossmanns äventyr i Amerika. Både romantiteln Amerika och kapitelnamnet ”Friluftsteatern i Oklahoma” stammar från Max Brod. Kafkas namn på romanen var Den försvunne, kapitlet om Oklahomateatern försåg han inte med någon titel alls och ”Oklahoma” stavade han konsekvent ”Oklahama”.

 

Kafkas novell Ett brodermord

I Ett brodermord skildras ett knivmord på öppen gata. Beväpnad med en bajonettliknande kniv ställer sig mördaren Schmar och lurpassar utanför offret Weses kontor på kvällen. Några kvarter därifrån står Weses hustru i fönstret och tittar efter sin man. Även rentieren Pallas står denna kväll i sitt fönster och tittar ut över gatan. Han blir vittne till allt. När Wese passerar hugger Schmar honom flera gånger med kniven, tills han sjunker ihop på gatan. Pallas ropar till Schmar att han sett alltihop. Schmar inväntar lugnt folkmassan, Weses hustru och en polisman som strax är på plats. Hustrun, som svept en päls över nattlinnet, lutar sig över sin man. När polismannen för bort Schmar pressar han munnen mot polismannens axel. Novellen Ett brodermord hör till de texter som Kafka både fullbordade och publicerade. Han inkluderade texten i sin samling En läkare på landet, som utkom 1920.

 

Det absurda

Teater Viirus hade bildats 1987 och hade 2003 satt upp Populärmusik från Vittula. Idén till att göra en sammanhängande teaterföreställning av Kafkas till synes disparata texterna ”Friluftsteatern i Oklahoma” och Ett brodermord var den litauiskfödde Cezarijus ”Cezaris” Graužinis (f. 1967), som arbetat som frilansande regissör och pedagog i Vilnius, Malmö, Helsingfors, Riga, Amsterdam och på Färöarna. Tillsammans med sina elever på Teaterhögskolan i Helsingfors hade han satt upp en dramatisering av Kafkas Processen. Men sommaren 2005 började han tillsammans med Teater Viirus skapa No Return. För Hufvudstadsbladet berättade Cezaris en dryg månad före premiären att han varit ”en beundrare av Franz Kafka alltsedan han var tonåring” och att ”Kafkas presentation av det absurda hör till de viktigaste i konstfenomenen i vår tid”. Och Cezaris fortsatte: ”Det absurda kan vara en källa till glädje och Franz Kafka kan, trots alla klichéer, vara både glad och lustig.” Och sin förtjusning i det absurda förklarade Cezaris på följande sätt:

”För femton, tjugo år sedan hade jag en annan inställning till livet. Jag trodde att världen skulle gå att både förändra och kontrollera. Numera är jag överväldigad av det absurda i samhället och i politiken men det är ingen tragisk upptäckt.”

 

Förgänglighet

Den dåvarande teaterdirektören för Viirus, tillika en av de medverkande i No Return, Tobias Zilliacus (f. 1971) minns arbetet med att utveckla föreställningen:

”Det fanns en intuition i skapandet av No Return som fortsatt då vi spelar den. Vi diskuterar pjäsen mycket inom gruppen, men märker ofta att vi har väldigt olika tolkningar av olika sekvenser i föreställningen. Likaså har publiken tolkat No Return på otaliga sätt. De frågar oss ofta vad vi berättar med de olika delarna, vad olika scener betyder. Då svänger vi frågan till dem och får en fin analys. Vi säger alltid: Jo det är rätt, så är det. Vi ville få publiken att släppa sina krav på att förstå intellektuellt. Att i stället tillåta sig att associera fritt och leva i stunden. Därför var det stundvis en ganska emotionell föreställning. Dessutom ville vi visa att det finns mycket komik i Kafkas värld.”

Något entydigt och uttalat budskap hade Viirus således inte med No Return. Men det är ändå uppenbart att åtminstone ett centralt tema var döden. På scenens högra sida stod under hela föreställningen sex likkistor, ett slags memento mori, som rollfigurerna emellanåt fick syn på och förskräckt stannade till framför. Zilliacus bekräftar:

”Förgänglighet var nog ett tema som vi pratade mycket om och som föreställningen definitivt handlar om. Och kistorna finns ju där som en påminnelse om det oundvikliga slutet. Och visst diskuterade vi likheterna mellan tågresan och fångtransporterna till koncentrations- och arbetsläger. Intressant är ju att varken Kafka eller någon annan visste något om koncentrationsläger vid tidpunkten då han skrev Amerika.”

 

Verfremdung genom omtagningar

No Returns första akt utgörs av en dramatisering av ”Friluftsteatern i Oklahoma”. Till grund för bearbetningen ligger Tage Aurells och Johannes Edfelts översättning av romanen Amerika från 1947. Det är i det närmaste omöjligt att redogöra för omarbetningen av texten utan att samtidigt beskriva skådespeleriet. Aktörerna gör först en mycket osäker entré. De ger intryck av att inte alls veta var de hamnat. Till slut tar en av dem mod till sig och tilltalar publiken: ”Är det här Oklahoma? Den stora teatern i Oklahoma?” När han inte får svar fortsätter han: ”Men det är en teater? Det ser ut som en teater.” Efter denna trevande start berättar mannen att han sett ett plakat på vilket Oklahomateatern annonserade efter personal och att han därför begett sig till deras rekryteringsställe på kapplöpningsbanan i Clayton för att söka anställning. Men knappt har mannen hunnit påbörja sin berättelse förrän en av de andra medverkande faller honom i talet och ordagrant upprepar vad han sagt. Denna skådespelare avbryts i sin tur av en annan, tills hela sällskapet formligen skriker i mun på varandra. Därmed har ensemblen etablerat det dramatiska grepp som går genom hela föreställningen. Replikerna upprepas ofta minst en gång av en annan skådespelare. Spelsättet innebär att de agerande hela tiden går in och ut ur de olika rollerna. Även om huvudpersonen Karl Rossmann görs av samma skådepelare, blir det knappast tal om att publiken kategoriskt identifierar skådespelaren med rollen. Han kan påbörja en replik, som fortsätts av en annan och fullbordas av en tredje, fjärde eller femte. Stora delar av akten fungerar han dessutom samtidigt som berättarröst. En intrikat väv av repliker och gestalter uppstår. Alla skådespelare kan åtminstone tillfälligt göra alla roller. Gruppen uppnår därmed en lika stark som lekfull Verfremdungseffekt. Så här kan det låta:

”Kvinna I:
Kunde inte ni gå in på kapplöpningsbanan och fråga var man ska anmäla sig?

Karl:
Sa en otroligt vacker kvinna som stod bredvid mig. Jo, sa jag men då måste jag ju gå över podiet genom alla änglarna.

Kvinna II:
Är det så svårt då?

Karl:
Sa en liten flicka. Ja, sa jag, Jag ska gå.

Kvinna I:
Det var hyggligt.

Karl:
Sa kvinnan och tryckte min hand.”

Cezaris dramatisering ligger mycket nära originalet, vad gäller både handling och formuleringar. I långa stycken återberättas kapitlet om Oklahomateatern nästan ordagrant. Men på en punkt frångick Cezaris Kafka, nämligen i fråga om det namn som Karl Rossmann uppger för Oklahomateaterns tjänstemän. Kafka lät honom hävda att han hette ”Negro”, medan Cezaris gav honom pseudonymen ”Vet inte”, vilket skrivarna på Oklahomateatern trots kontorschefens protester genast antecknade. Första akten avslutas precis som Kafkas roman med att Karl i sällskap med alla andra som anställts på kapplöpningsbanan i Clayton far iväg med tåget som ska föra honom vidare till Oklahoma.

Den korta novellen Ett brodermord bildar ensam andra akten av No Return, och som bas för dramatiseringen användes förlaget Bakhålls utgåva av novellen från 2000. Alldeles som i första akten gör ensemblen en försiktig entré och frågar återigen om de kommit till teatern i Oklahoma. Även spelstilen är densamma som i första akten. Skådespelarna upprepar varandras repliker och går in och ut ur olika roller. Men nu drivs omtagningen ett steg längre. I andra akten repeteras inte bara replikerna utan hela berättelsen. Man gör åtskilliga genomdragningar av texten i ständigt ökat tempo. Den första versionen är ytterligt långsam och trevande. Skådespelarna förklarar för publiken att de ämnar spela upp ”den bästa föreställningen” från Oklahomateatern. De är dock inte riktigt överens om vad den handlade om utan tycks skapa den inför öppen ridå:

”Kvinna 1:
Vad handlade den om, den bästa föreställningen på teatern i Oklahoma?

Man 1:
Ett mord.

Man 2:
Ett mord.

Man 3:
Vad var det nu den hette? Vad handlade den om?

Man 4:
Den handlade om ett mord.

Kvinna 1:
Varför handlade den om ett mord?

Kvinna 2:
Därför i alla goda historier finns ett mord.

Man 1:
Jag minns att det fanns…

Man 2:
En mördare. Och han mördade en annan man.

Man 1:
Ja, den andra mannen han dog.

Man 2:
Han dog för att han blev mördad.”

Denna första rudimentära version av Ett brodermord följs av en andra, som följs av en tredje osv. Fler detaljer tillkommer. Händelserna på scenen närmar sig successivt alltmer originaltexten för att slutligen överensstämma med den nästan helt. Man utelämnade endast rentieren Pallas, och i slutet lade man till att mördaren Schmar piskas. Varje genomdrag avslutas med orden: ”Det är klarlagt att mordet gick till på följande sätt.” Efter varje runda samlas skådespelarna för att tacka publiken, som snart är med på noterna och applåderar, men knappt har applåderna tystnat förrän aktörerna bjuder på ännu en omtagning av pjäsen. Den sista görs i vansinnestempo, replikerna kan knappt urskiljas.

Hur kom man på idén till denna repetitiva spelteknik? Zilliacus svarar:

”Det var nog Cezaris idé och härstammar från idén om upprepning som ska närma sig trans. Så att åskådaren inte mera behöver koncentrera sig på vad som sägs utan kan känna andra dimensioner. Vi tänkte ursprungligen att vi skulle spela Ett brodermord tjugofem gånger med variationer för att undersöka vad som händer med en historia då den upprepas och medvetet eller omedvetet förändras.”

 

Komiskt i rosa utan krav på psykologisk realism

No Return hade premiär på teater Viirus egen scen i Helsingfors den 30 september 2005. För den icke traditionellt Kafkaartade, scenografin svarade Vytautas Narbutas. Fonden utgjordes av ett rosa draperi.

Foto: Nicke von Weissenberg 

 

Till vänster fanns öppningar där skådespelarna kunde göra entré och sorti. Till höger stod sex likkistor. Narbutas hade också gjort de i Kafkasammanhang ovanliga kostymerna. Männen bär färgglada kläder med keps i matchande färg, vilket gjorde ett nästan clownliknande intryck. Kvinnorna var klädda i vitt och bar hattar med blommor. Den ena kvinnan ladylike med blommor på sidan, den andra bondgrann med blommor upptill, deras ansikten var vitsminkade och på kinderna hade de överdrivet mycket rouge. Rekvisitan inskränkte sig till sex resväskor av varierande storlek, från portfölj till koffert.

Foto: Nicke von Weissenberg

 

Spelet var ömsom medvetet famlande och osäkert, ömsom beslutsamt, farsartat med pantomimartade inslag. Skådespelarna stod också för pjäsens stundtals komiska ljudeffekter. När exempelvis mördaren Schmar i Ett brodermord kastar ifrån sig kniven säger en av aktörerna ”svisch, svisch, svisch, svisch, svisch”. Genom att aktörerna, som ovan beskrivits, ständigt går in och ut ur rollerna blir det naturligtvis aldrig tal om någon psykologisk realism. Spelet är stiliserat och schematiskt. Man berättar och agerar samtidigt. Intervjuad av Calle Pauli i Dagens Nyheter kommenterade Zilliacus regissören Cezaris inflytande på ensemblens spelstil:

”Skillnaden är påtaglig mellan den starka psykologiska realism som är rådande i Finland och Sverige och den starka östtraditionen, som frångår realismen. Den arbetar med associationer och abstraktioner. För mig har det varit mycket lärorikt att inse att jag inte måste ”förstå” allt. Kravet på att ”förstå” kan bli en terror som gör allt förutsägbart. Det är något lustfyllt och definitivt lockande med den filosofiska och andliga dimension Cezaris tog med till oss rationella lutheraner.”

 

Finlandssvenska

Ett ord också om språket i pjäsen. Samtliga skådepelare i Viirus uppsättning av No Return talar en synnerligen välklingande finlandssvenska, som för rikssvensken ger ett intryck av både bekant och obekant. Man hör inte bara vad som sägs utan också – vilket är mycket viktigare – hur det sägs. Man kommer osökt att tänka på hur Kafkas Pragtyska skilde sig från rikstyskan. Därmed ger Viirus framförande författarens språk en sällan erfaren kongenial prägel.

 

Kafka i goda händer

Efter premiärkvällen konstaterade Gösta Kjellin på Hufvudstadsbladet entusiastiskt att Kafka var ”i goda händer” hos Teater Viirus. Och Kjellin avslutade:

”Analyserbar är denna uppsättning endast till en viss gräns. Bortom den blir du lämnad ensam med din upplevelse, och hurdan denna blir beror på vem du själv är. Det som Cezaris och hans litauiska team i mötet med Viirus skådespelare har åstadkommit är hur som helst något mycket ovanligt på finländska scener, och jag tvekar inte att kalla det ett storverk.”

 

Gästspel

Ett samarbete med Riksteatern möjliggjorde att Teater Viirus våren 2006 kunde gästspela med No Return i Sverige. Man besökte bl a Gävle, Hallunda, Karlskrona, Malmö, Lund, Linköping, Östersund, Luleå, Umeå, Göteborg och Stockholm. I slutet av maj deltog man i Theatre Olympics i Manilla på Filippinerna. Teater Viirus representerade också Finland under de Nordiska teaterdagarna i Köpenhamn i juli och augusti 2006. I januari 2008 återupptogs pjäsen men nu på finska.

I samband med Teater Viirus gästspel i Sverige uppmärksammades No Return av flera recensenter. Deras reaktioner var genomgående mycket positiva. I Svenska Dagbladet karaktäriserade Lars Ring teater Viirus som ”ett salt”, och han fortsatte:

”Regissören […] har ställt samman dessa båda texter till en mycket teatral, närmast clownartad skildring av ett purgatorium – ett tillfälligt vilorum mellan liv och död där självklara identiteter fallit av. […] Cezaris har förmågan att ur ensemblen utvinna själva den essens som är teater: en publikmedveten, kontaktivrig, fysisk och mimisk gestaltningsförmåga som använder texten som avskjutningsramp och som erövrar rymder av språklösa känslor och finstilta subtiliteter.”

Arbetarbladets Lisa Pehrsdotter överraskades av ensemblens oförskräckta förhållningssätt till Kafka:

”Av någon anledning tänker man sig Kafka i dyster gråskala, ett krypande mörker, en absurt skruvad obehaglighet. I den finlandssvenska teatergruppen Viirus version är Kafkas värld knalligt rosa, och orange. […] Känslan av dröm är stark i början – bilderna skådespelarna skapar är så tydliga men glider undan när man försöker sätta fingret på dem och förstå dem fullt ut. Men så skiftar stämningen, Kafkas text hålls fram i all sin skruvade glans, och man får skratta för att sedan börja fundera igen. […] Man vet liksom aldrig riktigt var man har dem. Eller berättelsen. Eller Kafka.”

Claes Wahlin på Aftonbladet fann att ”mimik, pantomim och musik skapar en säregen, men mycket kafkaesque atmosfär”. Och i Dagens Nyheter beklagade Pia Huss att Kafka inte fått uppleva teater Viirus behandling av hans texter. Huss utvecklade: ”Nog hade Kafka velat känna det skratt som regissören Cezarijus Graužinis uppsättning förmedlar, det som spritter mer inombords än mullrar ut.”

Och efter att ha betecknat No Return som ”ett fulländat storverk – på rak arm en av de roligaste, mest fantasifulla teaterfester jag har haft nåden att närvara på länge”, utbrast Sven Rånlund: i Göteborgs-Posten: ”Och banne mig, står inte Kafka i kulissen och ler.”

Foto: Nicke von Weissenberg