Minnen från Kaldabanan, 1993

Minnen från Kaldabanan, 1993

 

Premiär: 7 oktober 1993

Regi: Ulf Brantås
Bearbetning: Ulf Brantås
Översättning: Susanne Widén Brantås
Foto: Ulf Brantås
Kläder: Kersti Vitali
Musik: Håkan Möller, Christian Sinding (Caprices, piano, opus 44), Sebastián Yradier (La Paloma)

Uppläsare: Werner Aspenström
Banvaktaren: Boman Oscarsson
Inspektören: Måns Westfelt
Gekos: Stephan Karlsén

 

Kafka tillbaka på tv

Vid nittiotalets början hade Sveriges television endast gjort två egna produktioner baserade på verk av Kafka: A Report to an Academy med Tutte Lemkow från 1969 och Redogörelse framlagd för en akademi med Urban Sahlin från 1976. Därefter hände inget förrän TV2 i serien ”Filmare på väg” i oktober 1993 sände Ulf Brantås filmatisering av Kafkas novell Minnen från Kaldabanan.

 

Kafkas novell Minnen från Kaldabanan

Ungefär samtidigt som Kafka påbörjade arbetet med romanen Processen i augusti 1914 satte han igång med Minnen från Kaldabanan, som i likhet med romanen aldrig fullbordades. Men medan Kafka skrev vidare påProcessen till januari 1915, övergav han Minnen från Kaldabanan troligen redan efter en månad.

Huvudpersonen i berättelsen har blivit anställd som banvakt vid en liten järnväg i det inre av Ryssland. I det tundraliknande landskapet bor han i ett mycket enkelt skjul. De närmaste byarna ligger på flera timmars gångavstånd, och lokalbefolkningen besöker honom endast för att sälja sina varor. När de fått sina pengar går de därifrån utan ett ord. Banvakten får också påhälsningar av råttor. Han gör några försök att täppa till hålen i väggarna men lyckas inte hindra deras framfart. En man från trakten erbjuder sig att sälja brädor till ett trägolv men affären blir aldrig av. En gång i månaden kommer en järnvägsinspektör på besök. Han granskar räkenskaperna, betalar ut lön och meddelar att man med så dåliga intäkter måste lägga ner banan. Därefter dricker herrarna vodka tills de stupar i samma säng. Redan efter några månaders tjänstgöring drabbas banvakten av en svår hosta och ihållande feber som berövar honom all kraft. Där – innan läsaren får veta hur det går för den svårt sjuke banvakten – avbryter Kafka berättelsen, som publicerades postumt 1951 av Max Brod i volymen Dagböcker 1910–1923.

 

Människan i en labyrint

Uppslaget att göra film av Minnen från Kaldabanan var Ulf Brantås (f. 1957) eget. Han förklarar:

”Jag läste mycket av Kafka utan att ha någon tanke på att filma. Men för varje gång jag läste slogs jag av hur visuell Kafka är. Jag fångades också av hans antitetiska prosa. Han skriver långa meningar, som börjar med en tanke som slutar i sin motsats. Det är en ständig växling mellan ljus och mörker. När jag vanligen läser Kafka, t ex Slottet och Förvandlingen, blir jag så lätt engagerad i huvudpersonens frustration. Han lever i en labyrint. Det finns egentligen bara en väg ut. Sådana är livets villkor. Men huvudpersonen accepterar inte detta utan kämpar ändå. Kafka gör så att säga en dygd av att undersöka alla dörrar som inte leder någonstans. Men Kaldabanan var annorlunda genom att den inte utspelar sig i stadsmiljö och har en mer alldaglig prägel. Helst borde jag ju spelat in filmen i Ukraina, i sådan miljö som skildras i novellen. Men det var dessvärre omöjligt.”

Och vad är det som gör Kafka angelägen att dramatisera? Brantås fortsätter:

”Kafka är universell genom att han skildrar den västerländska människans situation. Hon är framför allt inriktad på att förstå sin verklighet. Men hon är bunden till sina kulturella mönster, som begränsar hennes förutsättningar. Kafka skildrar alltså kampen mellan att förstå och omgivningens begränsningar. Men i andra kulturkretsar finns andra sätt att se på människans situation. Man är medveten om att verkligheten inte är helt perfekt. Tänk på gamla persiska mattor som alltid hade någon imperfektion invävd i mönstret för att påminna oss om verklighetens brister.”

 

Som en dramadokumentär

I Minnen från Kaldabanan svarade Brantås inte bara för regin utan även för bearbetningen och fotot. Huvudrollen spelades av Boman Oscarsson (f. 1960) och inspektören av Måns Westfelt (1928–2015), som hade gjort Pryglaren och Farbrodern i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Processen 1976. Berättare var författaren Werner Aspenström (1918–1997). Brantås ger bakgrunden till deras samarbete:

”Jag hade utfört ett uppdrag för Svenska Akademien och därigenom kommit i kontakt med Werner Aspenström. Jag tyckte om hans röst och bad honom medverka i min film. Och eftersom han älskade Kafka gjorde han det gärna. Jag tyckte att det var en fördel att han hade en röst som lät lite äldre. Det passade med berättelsens titel ’Minnen från Kaldabanan’. Man kunde tänka sig att detta var en äldre man som drog sig till minnes något som hänt i hans ungdom.”

Minnen från Kaldabanan spelades in under några sommardagar i trakten av Nora. Miljön var alltså en helt annan än den ryska tundra som frammanas i Kafkas novell. Men bortsett från att Brantås inte hade praktiska förutsättningar att återskapa novellens karga ursprungliga landskap, handskades han mycket varsamt med originalet. I förtexten anges exempelvis föredömligt exakt: ”Efter en ofullbordad novell av Franz Kafka.” Brantås bilder är sakliga. Skådespelarna agerar mycket återhållsamt. Tankar och känslor gestaltas med mycket små medel. Det finns genom hela filmen en vardaglighet som för tankarna till dramadokumentärens estetik.

 

Ensamhet och monotoni

Tiden i filmen är nittonhundratalets början. Åskådaren möter den blivande banvakten som ende passagerare ombord på en personvagn dragen av ett ånglok, som tuffar fram genom den solbelysta granskogen. Mannen har mustasch och är propert klädd. När tåget stannar till mitt i skogen kliver han av, ställer ner resväskan på marken och betraktar skjulet han har framför sig. När tåget tuffat iväg hör man Aspenströms en aning knarriga röst läsa ur Kafkas novell:

”Under en tid av mitt liv var jag anställd vid en liten järnväg i det inre av landet. Så övergiven som där har jag aldrig varit. Av olika skäl, som inte hör hit, sökte jag mig den gången till en sådan ort. Ju mer ensamhet jag fick uppleva desto bättre tyckte jag det var, så jag ska inte beklaga mig över det nu heller. En sysselsättning var det enda jag saknade den första tiden.”

Sedan banvakten installerat sig i sin nya bostad blir hans första åtgärd att hämta vatten vid ett vattendrag, där han badar naken medan fåglarna kvittrar. När han återvänder står ortsbefolkningen redan och väntar vid hans skjul för att sälja pälsvaror till honom. Affärerna görs upp utan att man växlar ett ord. Därefter lämnas mannen ensam igen. Under natten får han dock påhälsningar av råttor, som lätt tar sig in genom hans jordgolv.

Banvaktssysslan är enahanda. Mannens uppgift är – som det heter hos Kafka – ”att dagligen rensa och inspektera rälsen en kilometer från stationen i båda riktningarna”. Brantås låter sin banvakt undersöka rälsen med hjälp av en slägghammare som han med jämna mellanrum slår mot skenorna så att det ekar i skogen.

Filmens första dialog utspelar sig mellan banvakten och Gekos (hos Kafka Jekoz), som erbjuder sig att skaffa brädor till golvet i skjulet. Gekos lämnar dock banvakten innan man kommit överens om priset. Aspenströms röst:

”För övrigt märkte jag att jag inte var särskilt lämpad för att uthärda fullständig ensamhet, även om jag tvingades erkänna att den ensamhet jag hade ålagt mig själv mycket snart började skingra de forna bekymren. Ensamheten är mäktigare än allt annat och driver en tillbaka till människorna.”

En sträng inspektör anländer, går raka vägen in i skjulet, tar fram bokföringen, anmärker omedelbart på att intäkterna är för dåliga och konstaterar att man kommer att bli tvungen att lägga ner järnvägen. Sedan banvakten torrt instämt i detta bjuder han sin överordnade på något att dricka. Han dukar fram snapsglas, en helflaska vodka och några korvbitar. Inspektören blir uppenbarligen på gott humör och betalar ut mannens lön. Herrarna tömmer nästan hela buteljen. På morgonen vaknar banvakten på golvet; inspektören har lagt beslag på hans säng. Alltså inte som hos Kafka där männen delar säng. Inspektören far iväg med morgontåget. Aspenströms röst igen:

”Efter en sådan natt plågades jag av en fruktansvärd törst. Det var som om det inom mig fanns en annan människa som sträckte ut huvud och hals genom min mun och skrek efter något att dricka. ”

Boman Oscarsson som banvakten och Måns Westfelt som inspektören. (Stillbild ur Minnen från Kaldabanan med tillstånd av Ulf Brantås)

 

Banvaktens hälsa börjar svikta. Han sjukanmäler sig ideligen. Tågpersonalen tittar till honom och förklarar att han ofta är sjuk och troligen aldrig kommer därifrån. Hans tillstånd försämras allt mer. Slutligen beslutar man sig för att hjälpa honom därifrån. Tåget stannar till vid banvaktens skjul. Nyfiket flockas de finklädda passagerarna – damerna har parasoll – kring den enkla bostaden, medan banvakten bärs ut på bår. Aspenström avslutar:

”Jag märkte mycket väl att jag inte blev bättre utan sämre och insåg att det var helt nödvändigt att jag reste till Kalda och stannade där ett par dagar tills mitt tillstånd blev bättre.”

De avslutningsorden återfinns i Max Brods utgåva av Kafkas dagböcker men är strukna i Kafkas originalmanuskript. Kafkas text avslutas med följande rader:

”Febern gjorde mig väldigt svag, jag förlorade all motståndskraft, det hände att svetten helt oväntat bröt fram i pannan, jag skakade i hela kroppen och måste, var jag än befann mig, lägga mig ner och vänta tills jag hämtat mig.”

Men med hjälp av Brods lilla tillägg kunde Brantås ge Minnen från Kaldabanan en elegant cirkelkomposition: filmen inleds med att den unge mannen anländer till den övergivna banvaktsstugan och avslutas med att han far därifrån.