Melontjuven och andra bedragare, 1986

Melontjuven och andra bedragare, 1986

 

Premiär: 18 april 1986

Texter av: Goethe, Kafka, Per Erik Wahlund
Regi: Bo Wennström
Kostym: Carin L-Schultz
I rollerna: Ronald Brandel, Mikael Strandberg

 

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

 

Bedrägerier

Våren 1986 gav den åtta år gamla fria gruppen Teater Kanalj i Uppsala en föreställning med namnet Melontjuven och andra bedragare, som var en triptyk bestående av texter författade av Goethe och Kafka samt tre japanska mellanspel i översättning av Per Erik Wahlund. Detta var första gången en Kafkatext presenterades som endast en del av en större dramatisk helhet på en svensk teaterscen. Föreställningen inleddes med ett avsnitt ur Goethes Faust, därefter följde de tre japanska mellanspelen och som avslutning framfördes Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi.

Melontjuven och andra bedragare hade premiär den 18 april 1986 och spelades sammanlagt arton gånger. För regin svarade Bo Wennström (f. 1954), och i rollerna sågs Mikael Strandberg (1954–2000) och Ronald Brandel.

Ensemblen gjorde inga större ingrepp i texterna för att binda samman dem, utan varje del i triptyken fick stå för sig själv. Samlingstiteln på föreställningen antydde dock att det gemensamma temat var bedrägeri. Ur Faust spelades de inledande scenerna där vetenskapsmannen (Strandberg) ingår en pakt med Mefistoteles (Brandel). De japanska mellanspelen, som alla var komiska till sin karaktär, handlade alla om olika bedragare. Därmed var det dags för Redogörelse framlagd för en akademi, där Strandberg ensam gjorde entré iförd kostym och vita handskar.

Upsala Nya Tidnings recensent Martin Jacobson var entusiastisk över föreställningen. Han noterade att den till övervägande del bestod av texter som egentligen inte var tänkta för scenen, men Teater Kanalj hade ”vågat försöket att underordna sig texterna och med så små dramatiska medel som möjligt låta deras inneboende dramatik växa fram”. Jacobson ville ändå särskilt framhålla Kafkas berättelse; aldrig hade ”någon av Kafkas absurda gestalter blivit så levande och hopplöst komisk”.