Mässa för en skalbagge, 1987

Mässa för en skalbagge, 1987

 

Premiär: 9 december 1987

Texter av: Kafka, J Liedloff
Regi: Erik Appelgren
Översättning: Karl Vennberg, Caleb J Andersson
Bearbetning: Erik Appelgren
Scenografi: Erik Appelgren

Gregor Samsa: Ulf Montan
Modern: Eva Thomé

 

Kafkas novell Förvandlingen

(Se Förvandlingen, 1970)

Kärlekslös barndom

Förvandlingens väg till den svenska teaterscenen blev lång. Edwalls radioversion från 1970 och Dvořáks filmatisering från 1976 hade inte fått några omedelbara efterföljare. Inte heller hade Berkoffs engelska Metamorphosis (Se Metamorphosis, 1985), som innehöll en lösning på problemet med hur Gregor Samsa skulle gestaltas, stimulerat till svenska uppsättningar. Men 1987 blev Pistolteatern i Stockholm den första i landet att göra en svensk scenversion av Förvandlingen. Och inspiratör till föreställningen var psykoanalytikern Alice Miller, vars bok Du skall icke märka utkommit på svenska tre år tidigare (Se Melontjuven och andra bedragare, 1986).

Pistolteatern hade startats 1964 och profilerade sig snart som en experimentscen, inte sällan med uttalat politiska mål. Det var här som exempelvis Dario Fos politiska farser först spelades i Sverige. Spelåret 1987/88 satsade teatern emellertid på ett projekt som man kallade ”Rapidteater”. Det hela gick ut på att till sin scen bjuda in ett antal teatergrupper som fick spela pjäser med kort repetitionstid. Pistolteaterns eget bidrag blev Mässa för en skalbagge, som teaterns konstnärlige ledare Erik Appelgren (f. 1945) skrivit med Kafkas Förvandlingen som förlaga. Det vanliga angreppssättet när man analyserar berättelsen är att man identifierar fadern med Kafkas far, men Appelgrens utgångspunkt var Alice Millers. Hans bearbetning av Förvandlingen innehöll följaktligen endast två roller: Gregor Samsa och hans mor. De övriga familjemedlemmarna fick man endast ana sig till. Större delen av pjäsen var utformad som en monolog, där Gregor gav uttryck för barnets frustration över att ha berövats trygghet, värme och kärlek. Enligt programbladet tillägnades föreställningen ”alla skalbaggar i människoskepnad på vår jord”. Närmare bestämt tänkte man på:

”Alla barn, åldringar, sjuka och handikappade, ja alla de som en morgon vaknade upp och fann att de var annorlunda, utstötta och utlämnade till omvärldens goda eller onda vilja.”

Mässa för en skalbagge hade premiär den 9 december 1987 och spelades sjutton gånger på teaterns scen på Torsgatan 41. I rollen som Gregor sågs mimaren Ulf Montan (f. 1956), och för gestaltningen av modern svarade Eva Thomé.

När föreställningen börjar står modern vid huvudändan av Gregors säng. Belysningen utgörs av endast två kandelabrar. I handen håller modern ett brev (Kafkas brev till ungdomsvännen Oskar Pollak) som hon läser ur:

”Och om jag skulle kasta mig ned för dig och gråta och berätta, vad skulle du veta om mig mer än man vet om helvetet, om någon talar om för en att det är hett och hemskt?”

Därefter följer ett avsnitt ur Jean Liedloffs Sökandet efter den förlorade lyckan, som skildrar ett spädbarns minnen av brist på närhet och kärlek. Minnena följs av vad som närmast kan betecknas som ett primalskrik, och först nu börjar Kafkas Förvandlingen på allvar. Gregor vaknar i sin säng och upptäcker till sin fasa att han förlorat sin mänskliga gestalt. Skådespelaren Montan ligger med benen vikta under sig och kan alltså inte röra sig. Men det som verkligen bekymrar honom är att han missat morgontåget och därmed svikit sina plikter som handelsresande och familjeförsörjare. När modern närmar sig sonen kan hon inte dölja sina känslor av äckel och avsky. Steg för steg berövar hon honom allt som erinrar om hans mänsklighet. Och till slut bombarderar hon honom – inte som fadern i novellen med äpplen – utan med potatis!

Recensionerna av Mässa för en skalbagge var fåtaliga men uppskattande. Björn Samuelsson på Aftonbladet hade svårt att föreställa sig att någon skulle lyckas bättre än Pistolteatern med att dramatisera Kafka. Han gjorde dock reservationen att scenversionen kom ”steget efter romanen”. Svenska Dagbladets Lars Ring menade emellertid att föreställningen var både ”rolig och spännande”. Inte minst imponerades han av att ensemblen lyckats åstadkomma ”en träffande skildring av en neuros eller ett trauma orsakad av en kärlekslös uppväxt”.