Förvandlingen, 1994

Förvandlingen, 1994

 

Premiär: 18 februari 94

Regi: Linus Tunström
Bearbetning: Steven Berkoff, Linus Tunström
Översättning: Linus Tunström
Scenografi: Linus Tunström
Kostym: Nina Sandström
Ljusdesign: Jens Sethzman

Gregor Samsa: Mats Flink
Greta Samsa: Lena B Eriksson
Fru Samsa: Christine Floderer
Herr Samsa: Per-Eric Asplund
Hyresgästen: Anders Andersson
Prokuristen: Anders Andersson

 

Kafkas novell Förvandlingen

(Se Förvandlingen, 1970)

 

Att skapa metaforer

Jämte Redogörelse framlagd för en akademi är Förvandlingen den av Kafkas noveller som oftast dramatiserats i Sverige. Att den senare inte vunnit samma popularitet bland filmens och teaterns konstnärer som den första beror troligen på de svårigheter som är förknippade med att gestalta den till insekt förvandlade Gregor Samsa. När Allan Edwall satte upp Förvandlingen 1970, valde han radioteatern som medium och undvek därigenom att ta ställning till Gregors yttre. Ivo Dvořák som 1975 gjorde film av berättelsen tolkade Gregors förvandling bokstavligt och konstruerade följaktligen en jättelik naturtrogen modell av insekten. En tredje väg tog Erik Appelgren som på Pistolteatern 1987 lät Gregor ha en människas utseende även efter sin förvandling. Appelgrens lösning var inte helt ny utan hade prövats nästan tjugo år tidigare av Steven Berkoff. Det var också närmast till Berkoffs lösningsförslag som Linus Tunström (f. 1969) anslöt sig när han 1994 satte upp Förvandlingen på den då elva år gamla Teater Galeasen i Stockholm.

Tunström hade slagit igenom på allvar som regissör med Jean Genets Jungfruleken på Galeasen 1990. Han lämnade därefter Sverige och gick på Jacques Lecoqs mimteaterskola i Paris i två år. Men vad hade Tunström egentligen för förhållande till Kafka? Han berättar:

”Jag hade en lite egendomlig boksmak som barn och läste exempelvis Förvandlingen i tioårsåldern. Fast jag vet inte om jag begrep så mycket. Som vuxen läste jag givetvis novellen igen. Jag hade också en vag idé om Kafkas litterära värld och hans livshistoria. Men intresset för honom fördjupades i samband med uppsättningen. När jag läste hans dagböcker fångades jag av att han var road av kabaré och varieté. Jag införlivade rentav några avsnitt ur dagböckerna i pjäsen.

Det som tilltalade mig var också att Kafka har ett unikt perspektiv på tillvaron. Han finner något oroande i det vardagliga. Det finns något teatralt i det. Det fina med exempelvis Förvandlingen är att den inte är färdig på samma sätt som t ex en Beckettpjäs. Som regissör kan jag undra: Vad ska jag göra med det här? Det är ju redan färdigt. Kafkas berättelse däremot erbjöd möjligheter att ”göra kropp” av skeendet. Att skapa metaforer som öppnar upp för olika tolkningar.”

linust

Linus Tunström (Foto: Micke Sandström)

 

Den fjättrade familjen

Tunström byggde sitt manus delvis på Kafkas text, delvis på Steven Berkoffs dramatisering av novellen. Han bortsåg dock helt från Berkoffs detaljerade regianvisningar och improviserade i stället lekfullt fram föreställningen i samarbete med ensemblen. Slutresultatet var följaktligen i mångt och mycket en kollektiv skapelse av skådespelare och regissör.

Förvandlingen hade premiär den 18 februari 1994 och spelades ett femtiotal gånger på Galeasens scen på Slupskjulsvägen på Skeppsholmen. I oktober gästspelade Galeasen också på Fakiren i Malmö. Dessutom deltog man i den svenska teaterbiennalen i Malmö 1995.

Scenrummet i Tunströms uppsättning utgjordes av en stor fykantig bur tillverkad av stålrör. Inne i buren befinner sig Gregors familj bland en massa bråte som för tankarna till ett småborgerligt hem vid tiden strax före första världskriget. Detta är deras bostad och samtidigt deras fängelse. De går aldrig ut. Spelstilen är absurd: familjen har för vana att skrika i kör och sova med huvudet mot bordskivan, när julklappar delas ut får dottern Greta (hos Kafka Grete) en isbit inslagen i kartong, hyresgästen använder henne också som fiol i en erotiskt laddad scen. Tunström gjorde samtidigt familjen till en orkester, i vilken fadern spelade tuba, modern trombon och systern fiol. Musiken som var ur Dmitrij Sjostakovitjs Jazz Suites Nos 1 and 2 blev till ett slags puls genom hela föreställningen.

Utanför gemenskapen inne i buren befinner sig sonen Gregor både före och efter sin förvandling. När han gör entré är han iförd oklanderlig kostym. Detta är den av försörjningsbörda tyngde och slutkörde sonen i en parasitisk familj. Strax genomgår han sin metamorfos och flyr in i sin befriande psykos. Likt en insekt klättrar han sedan omkring i byggnadsställningen och försöker ta sig in till sina föräldrar och systern. I Tunströms version av Förvandlingen är det alltså inte så som man vanligen föreställer sig relationen mellan Gregor och hans familj. Gregor brukar ju skildras som instängd i sin kammare, medan familjen lever i frihet. Tunström gjorde tvärtom och lät familjen vara instängd. Gregor framstod därmed som fri, medan föräldrarna och systern lever i ofrihet inne i sin bur. Men om Gregor är fri, varför försöker han ta sig in till familjen? Tunström förklarar:

”Det är naturligtvis något paradoxalt i att Gregor försöker ta sig in till den fängslade familjen. Men för att teater ska fungera måste man lyfta fram paradoxer i berättelserna. Annars händer inget. I det här fallet blev relationen mellan Gregor och familjen en existentiell bild av människans villkor. Vi upprätthåller genom rutiner och vanor vår egen ofrihet. Och den som är utanför kämpar desperat för att komma in.

Man kan naturligtvis spåra en Laing-koppling. Min tanke var att den sjuka familjen smittade av sig på sonen. Sådant väcker givetvis också frågan: Vem är det egentligen som är sjuk? Det fanns dessutom en vag förbindelse till EU-debatten som pågick då. Vi i Sverige ville komma in i gemenskapen. Men EU är ju samtidigt en fängelseliknande gemenskap, omgärdad av murar.”

 

Fin lösning på insektsproblemet

Överlag imponerades teaterrecensenterna av Tunströms överföring av Förvandlingen till scenen. Göteborgs-Postens Ulf Sörenson medgav att han på väg till föreställningen funderat på hur man egentligen bär sig år för att iscensätta en berättelse som Förvandlingen. Han kunde rapportera att ensemblen lyckats genom att novellen inte bara blivit överflyttad till scenen utan föreföll ”demonterad och därefter omskapad för sin nya form”. Novellen hade därmed ”frigjorts från sina litterära drag och förvandlats till ett slags rörlig installation”.

Leif Zern på Dagens Nyheter sa sig förstå varför teaterns konstnärer alltid varit så ivriga att göra dramatik av Kafkas romaner och berättelser. Författaren är nämligen ”inte fullt så metafysisk som uttolkarna vill göra gällande”. Han är mer fysisk än metafysisk, och det hade Tunström tagit fasta på. Hans uppsättning hade därmed blivit ”ett allkonstverk som förstummar åskådaren genom att förvandla Kafkas litterära text till levande kroppar”.

Andra kritiker fäste sig vid pjäsens humor. Claes Wahlin skrev i Aftonbladet att ”det som lyfter föreställningen är komedin”. Han klargjorde:

”Galeasens Förvandlingen har fångat upp de ekon av skratt som Kafkas vänner bröt ut i när de hörde honom läsa sina texter. Emellanåt anas till och med reflexer av Kafkas egen röst.”

Även Lars Ring på Svenska Dagbladet noterade styckets humor men framhöll också dess allvar och aktualitet:

”Förvandlingen förenar komik med tragedi, insikt med debatt. Kafka dog för 70 år sedan, men här lever han och orsakar en kakofoni av lust, sorg och kraftfull teater.”

Varken imponerad eller road var Kristjan Saag, som för iDag beskrev föreställningen som ”ett teatralt skräckkabinett som visserligen kittlar ögat men knappast tillför något till texttolkningen, som är ytlig och konventionell”. Och skådespeleriet var ”på vissa händer svagt eller ointressant”. Men för Mats Flinks skull fanns det ändå anledning att ”offra” en kväll på att se föreställningen.