Drömmen om Oz, 1997

Drömmen om Oz, 1997

 

Premiär: 26 mars 1997

Regi: Leif Persson
Bearbetning: Maria Hidén, Lena Lundholm, Leif Persson
Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Musik: Tommy Linell

Ida, Svältkonstnären: Maria Hidén

 

En ny dramatisering

Från fyrtiotalets till nittiotalets mitt hade de svenska teater- och filmkonstnärerna hunnit göra dramatiseringar av Kafkas tre romaner Processen, Slottet och Amerika samt hans noveller En läkare på landet, Förvandlingen, Redogörelse framlagd för en akademi, Blumfeld, en gammal ungkarl, I straffkolonin och Minnen från Kaldabanan. Och 1997 lades ytterligare en av författarens berättelser till listan av stycken som omarbetats till teatern – En svältkonstnär. Kafka skrev novellen i maj 1922 under ett uppehåll i arbetet med romanen Slottet. I oktober samma år publicerade han stycket i tidskriften Die neue Rundschau. Det inkluderades senare också i novellsamlingen En svältkonstnär, som utkom några månader efter författarens död 1924.

Kafkas novell En svältkonstnär

Berättelsens huvudperson är en man, som förr i tiden reste land och rike runt för att visa upp sin fastekonst för stor och uppskattande publik. Han satt då alltid instängd i en hårt bevakad bur för att förhindra att någon i hemlighet skulle kunna ge honom föda. På senare år hade dock intresset för denna konstart minskat avsevärt. Svältkonstnären hade följaktligen måst ansluta sig till en cirkus, där han så småningom förpassades till djurstallarnas undanskymdhet. Slutligen fastar han till döds utan att publiken överhuvudtaget tar notis om det.

 

Anorexi

Till den svenska teaterscenen kom En svältkonstnär via skådespelerskan Maria Hidén (f. 1973) på teaterkooperativet Draken i Karlstad. Drakens produktioner byggde inte sällan på åskådarnas medverkan och behandlade dagsaktuella ämnen. Publiken sökte man ofta på skolor och arbetsplatser. I början av 1997 började Hidén fundera på hur hon skulle kunna göra en skolteaterföreställning om sina egna erfarenheter av ätstörningar. Pjäsens namn blev Drömmen om Oz.

20161218_103007-1

Maria Hidén (Foto: Mariana Andersson)

 

Hidén kände dock att hennes historia krävde en inramning. Hon konsulterade därför Leif Persson, som hade regierfarenhet av Teater UNO:s uppsättning av Processen från 1996. Persson minns:

”Jag hade nyss läst ’En svältkonstnär’ och frapperades av hur initierat Kafka skildrade självsvälten. Jag tänkte att så känner man sig som anorektiker. Det är som en tävling. Man vill överträffa sig själv i svält. Precis som svältkonstnären. Anorexi var förhållandevis aktuellt och nyupptäckt på den tiden. Det var i alla fall väldigt medialt uppmärksammat. Man började tala om att även killar kunde lida av det. Och svältkonstnären var ju en man.”

Tillsammans gjorde Hidén, Persson och Lena Lundholm ett urval ur Kafkas novell och varvade den med Hidéns egen historia. Drömmen om Oz börjar med att huvudpersonen Ida sitter på ett bord i lotusställning. Hennes första ord är ordagrant hämtade ur En svältkonstnärs inledning, som skildrar hans glansdagar. Blundande berättar Ida som om hon själv var svältkonstnären i buren:

”Intresset för svältkonstnärer har minskat avsevärt de senaste årtiondena. Medan det förr i tiden var en god affär att i egen regi arrangera stora uppvisningar av det slaget är sådant numera fullständigt omöjligt. Annat var det förr. Då var hela stadens uppmärksamhet riktad på svältkonstnären; för var dag ökade intresset för hans uppvisningar, alla ville se svältkonstnären åtminstone en gång om dagen, de sista dagarna fanns det vissa som hade reserverade platser och satt dagarna i ända framför den lilla gallerburen, även nattetid fanns det möjlighet att beskåda honom, i fackelsken för att förhöja effekten, vackra dagar bars buren ut i det fria, och då var det först och främst barnen som gavs tillfälle att se svältkonstnären; medan de vuxna mest betraktade honom som ett skämt, som man bara intresserade sig för eftersom det råkade vara på modet, iakttog barnen honom med förundran, gapade med munnen och höll varandra för säkerhets skull i handen, när de såg honom sitta där med lite halm utströdd under sig – inte ens en stol ville han ta emot – blek, i svarta trikåer och med revben som framträdde på ett groteskt sätt, ibland nickade han artigt, svarade ansträngt leende på frågor eller sträckte ut armen genom gallret för att man skulle få känna hur mager han var…”

mariahiden

Maria Hidén som Ida och svältkonstnär

 

Vid orden ”hur mager han var” betraktar hon sin egen kropp och övergår till Idas historia. När hon var sexton år gammal gjorde hon en resa till Australien. Genom att målmedvetet försaka, spara och arbeta extra hade hon samlat pengar till denna drömresa sedan hon var nio. I Australien blev tillvaron inte alls som hon föreställt sig. Det var svårt att finna sig till rätta och få arbete. Hon klandrade sig själv för misslyckandet, kände sig värdelös och drabbades av ätstörningar. Här gör Ida ett uppehåll i sin berättelse och återger ännu ett avsnitt ur En svältkonstnär, där övervakningen av hans fasta beskrivs. Ida går därefter tillbaka till sin egen historia och berättar om sitt liv efter återkomsten till Sverige. Hon har gått upp tjugo kilo och ägnar nu all energi åt att gymnastisera och hålla diet. Så följer ett avsnitt ur Kafkas berättelse, som skildrar festligheterna i samband med att svältkonstnären efter fyrtio dagar motvilligt avbryter sin fasta. Ida fortsätter sin egen berättelse. Självsvälten kombineras med höga krav på prestationer i skolarbetet och självförebråelser för alla misslyckanden. Sjukdomen förvärras allt mer. Till slut blir hennes ideal att förvandlas till ingenting:

”Jag löses upp… jag ska bli allt och ingenting för alltid och alltid… jag ska inte dö men bli ingenting… bara luft och vind och ingenting. Vara hungrig för ingentings skull, så hungrig att du måste dö för att överleva.”

Pages: 1 2