Boet, 2012

Boet, 2012

Premiär: 13 okt 2012

Regi: Hans Blomqvist, Anna Hjertén Grahm
Bearbetning: Hans Blomqvist
Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Scenografi: Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström
Musik: Lars Hallnäs, Igor Stravinsky, Jimmy Rogers
Kostym: Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström
Ljus: Patrik Svedberg
Ljud: Henrik Leander
Mask: Emma Byfors

Varelsen: Erik Åkerlind

Erik Åkerlind (Foto: Tina Damgaard)

Något som inte spelats förr

En tillbakablick ger vid handen att det är några av Kafkas berättelser som ofta återkommit när scenkonstnärerna tagit sig före att sätta upp honom. Hit hör Redogörelse framlagd för en akademi, Processen, Förvandlingen samt Allan Edwalls version av novellen Blumfeld en gammal ungkarl som han kallade Bättre utan hund. Men i oktober 2012 var det svensk premiär på Göteborgs dramatiska teater för en en helt ny text av Kafka, nämligen novellen Boet.

Kafkas novell Boet

Kafka skrev Boet i november och december 1923 medan han tillsammans med sin livskamrat Dora Diamant bodde i Berlin, dit han flyttat från Prag i september 1923. Berättelsen föreligger oavslutad, men Dora uppger att Kafka fullbordat den, varför man måste anta att slutet på något sätt gått förlorat. Max Brod publicerade Boet första gången 1931 i volymen Under byggandet av den kinesiska muren.

Huvudpersonen i Boet är en obestämbar underjordisk varelse. Berättelsen inleds med den stolta deklarationen: ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat.” Snart ersätts emellertid dessa självbelåtna tongångar av tvivel på att boet verkligen fyller sitt syfte att skydda mot fiender. Hittills har varelsen visserligen stoppat varje inkräktare genom att ha ihjäl honom, men han befarar att han inte alltid kommer att ha sådan lycka. Emellanåt lämnar varelsen sitt bo och beger sig ut på jakt i det fria, men mycket snart blir längtan efter det trygga boet honom övermäktig och han återvänder till underjorden. När han kommer tillbaka från sin senaste utflykt störs han emellertid av ett svagt susande ljud. Först försöker han lugna sig med att det är ljudet av smådjur som gräver sig fram genom jorden, men han övergår sedan till att frukta att det är en stor skräckinjagande varelse som sakta men säkert gräver sig fram genom jorden för att förgöra honom. Han försöker på olika sätt lokalisera inkräktaren men lyckas aldrig.

Politisk paranoia

Hösten 2011 inledde Erik Åkerlind, Anna Hjertén Grahm och jag ett samtal om möjligheten av att på Göteborgs dramatiska teater göra något av Kafka som aldrig tidigare spelats på en svensk scen. Vi enades snart om Boet. Vårt samarbete visade sig så smidigt och fruktbart att vi beslutade oss för att hålla väsentliga delar av produktionen inom gruppen. Erik Åkerlind (f. 1972) åtog sig att göra huvudrollen, jag gjorde bearbetningen och Anna Hjertén Grahm (1985-2015) och jag delade ansvaret för regin. Nära vårt lilla team arbetade också trion Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström som gjorde scenografi och kostym samt Patrik Svedberg som ansvarade för ljuset.

Manuset till Boet utgörs huvudsakligen av Kafkas egna ord. Emellertid måste ganska stora delar av hans ursprungliga text uteslutas för att föreställningen skulle få en hanterbar längd. Till de fåtaliga texttilläggen hör sådant som att varelsen vid ett tillfälle citerar Goethes berömda dikt Über allen Gipfeln. Goethe var en av Kafkas favoritförfattare.

En viktig utgångspunkt för vårt arbete med Boet var den tilltagande politiska paranoia som kännetecknade – och fortfarande kännetecknar – debattklimatet i Sverige och många andra länder. I programbladet till föreställningen skrev jag:

Kafkas underjordiska varelse är ett briljant porträtt av en människa, som upphöjt polariseringen till världsordning och inrättat sitt liv därefter. Jag och de. Jag är alltigenom god. De är de alltigenom onda. Jag är något. De är något annat. Jag är modig. De är fega. Jag måste skydda mig. De måste utplånas. Jag har attackerats. De är angriparna. Jag har rätt att försvara och skydda mig. De har berövat sig själva all rätt till trygghet och säkerhet. Och det viktigaste: Alla som inte är med mig är mot mig.”

Lika skrämd som skrämmande

Föreställningen Boet börjar med att publiken betraktar en projektion av en labyrint som sakta växer fram i fonden.

(Foto: Tina Damgaard)

Labyrinten släcks ner, ljuset går upp bakom fonden, man hör musik ur Lars Hallnäs soloviolinstycke fromm und fröhlich sein och bakom kulissen urskiljer man skuggan av en gestalt sakta röra sig. När han visar sig ser man att han har ett kadaver från en obestämbar varelse i händerna.

Erik Åkerlind (Foto: Åsa Båve)

Till höger på scenen hänger ytterligare två kadaver.

(Foto: Tina Damgaard)

Under en pantomim, som inte saknar likheter med dans, lägger den luggslitna varelsen ifrån sig kadavret, vädrar, spejar, rullar ihop sig på golvet, far upp skrämd av något och försvinner en stund från scenen. När han återvänder väser han tyst för sig själv och vänder sig hit och dit som om han är omgiven av osynliga varelser. Plötsligt tilltalar han publiken med frågan: ”Vad sa du?” Han lyssnar en stund som om han hörde någon tala och replikerar sedan: ”Nej, det är jag som har byggt det här boet.” Och så påbörjar han en lång och omständlig beskrivning av arbetet med sin underjordiska fästning och de fiender som hotar honom. Hela tiden ger han intryck av att tala till lika delar för sig själv som till åhörarna.

Under sin redogörelse pendlar varelsen mellan att infantilt uttrycka skräck för sina inbillade fiender, att förneka deras existens, att insmickrande försöka vinna förståelse för sitt omfattande underjordiska försvarsverk samt att att ryta, hota och skrämmas. I en nyckelscen är han snubblande nära att inse att hans största fiende är han själv, men han slår raskt bort tanken och fortsätter jakten på inkräktare.

En paradox

Ett viktigt inslag i föreställningen var bakgrundsprojektionerna i fonden som möjliggjorde snabba scenbyten. Som när varelsen till tonerna av Stravinskys Historien om en soldat lämnar underjorden och beger sig på jakt efter föda utanför sitt bo.

Erik Åkerlind (Foto: Tina Damgaard)

Ute i det fria njuter varelsen av att kunna observera sitt bo utifrån. Han konstaterar att han skulle varit väl skyddad om han hade befunnit sig nere i boet. Men om han hade befunnit sig nere i boet skulle han paradoxalt nog inte vetat hur väl skyddad han var. Varelsen får infallet att lösa paradoxen genom att träffa en överenskommelse med någon som skulle bevaka boet utifrån och varsko honom vid minsta fara. Han vänder sig till den ena efter den andra i publiken för att utröna om någon är villig att bistå honom.

Men så avfärdar han idén:

Men du skulle givetvis kräva en gentjänst. Jag kan drömma om både det ena och det andra, till och med om överenskommelser, trots att jag mycket väl vet att det aldrig kan bli tal om något sådant, för i samma ögonblick som vi får syn på varandra, ja redan när vi anar varandras närvaro, kommer vi – exakt samtidigt – besinningslöst att spärra ut klorna och visa tänderna för varandra och känna en ny och annorlunda hunger, även om vi redan är mätta.”

Varelsens enda utväg ur instängdheten är att göra just det som han är helt oförmögen att göra: lita på andra. Mot slutet av föreställningen repeterar han inledningsorden: ”Vad sa du? Nej, det är jag som har byggt det här boet.” Men nu är han vänd in mot scenen som om han talade till en ny publik som befann sig på motsatta sidan. Han gör långsam sorti och syns en stund som en skugga bakom fonden. Man hör inledningen till bluesmannen Jimmy Rogers låt The World Is In A Tangle, varelsen tar några danssteg och försvinner, medan Rogers sjunger:

That’s why I’m gonna build myself a cave
Move down in the ground”

Samtidsapell

Hur togs då uppsättningen av Boet emot av kritikerna? I Expressen skrev Kristjan Saag att han förvånades över att ”Blomqvist, som sysslat så mycket med Kafkas texter, åstadkommit en så fysisk, rentav köttig gestaltning av Boet, långt från den avmätt akademiska stil med vilken Kafkas djurhistorier vanligen framförts på scenen”. Och han fortsatte:

Blomqvist och Hjertén Grahms samt scenografins naturalistiska inramning skymmer kanske sikten en smula för min personliga Kafka-läsning, men inte värre än att Boet, i sin första svenska uppsättning, blir en sevärd föreställning.”

Och i Göteborgs-Posten konstaterade Tomas Forser först att det inte borde gå att göra teater av Kafkas mångtydiga novell. Men:

Det visar sig bli både komiskt, gripande och tankeväckande i rätt händer och kropp. Erik Åkerlind äger den smidiga explosivitet som kräver och fångar åskådarens uppmärksamhet. Han spejar och sniffar som en seriefigur i sina katakomber. Och strax hör vi uppsättningens samtidsapell. Eftersom vi inte bara lever i sverigedemokratisk närhet utan också i svettig relation med våra egna känslor, ser vi att föreställningen som spelas i närkontakt med oss, publiken, gör Kafka från 1923 till vår samtida 2012.”

Och Forser avslutade: ”Jag trodde inte att det skulle gå. Jag hade fel.”