Bättre utan hund, 2010

Bättre utan hund, 2010

Premiär: 10 september 2010

Regi: Josefine Andersson
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi:Lisa Burénius

Blumfeld: Petter Heldt

Blumfeld i en låda
Den 10 september 2010 hade 20-årsjubilerande Teater Halland premiär på sin version av Bättre utan hund i Falkhallen i Falkenberg, och därmed blev Edwalls dramatisering av novellen Blumfeld, en gammal ungkarl tvåtusentiotalets första Kafkapjäs. I rollen som Blumfeld sågs Petter Heldt, och för regin svarade Josefine Andersson från gruppen 123 Schtunk. I en intervju i Hallandsposten förklarade Heldt hur han såg på stycket:

”Pjäsen handlar om en ensam, äldre man i Prag i början av 1900-talet och vi jobbar med att komma förbi det som kan uppfattas som deprimerande och hitta något annat som också är givande för publiken att se.”

Och i en senare intervju i samma tidning gjorde Josefine Andersson följande reflexion kring dramatiseringen:

”Allan Edwall är ju en stor idol, eller vad man ska kalla det, men vi har valt att inte se inspelningen med honom och frångått en del av hans scenanvisningar. Men nu på slutet har vi faktiskt tagit tillbaka några.”

Heldt och Andersson valde alltså att utforma sin föreställning utan att ta omedelbart intryck av Edwalls gestaltning. Samtidigt var de trogna mot hans text och scenanvisningar. Inga större strykningar eller tillägg gjordes. Men när det gäller scenografin tillförde Teater Halland ändå något alldeles eget. I likhet med många andra av Kafkas hjältar lever Blumfeld i en mycket begränsad värld. Han tycks sakna vänner och lever egentligen bara för sitt arbete. Hemmet förefaller bara vara en förvaringsplats under de timmar på dygnet då han är ledig. För att spegla detta förhållande skapade scenografen Lisa Burénius skapade ett scenrum, där det bara fick plats ett bord och en stol och där alla rörelser måste begränsas till scenografin. Blumfelds lilla värld blev därmed också ett bokstavligen litet scenrum – inte mycket större än en låda. Man kommer osökt att tänka på Kafkas betraktelse över ungkarlars olycksöde i en dagboksanteckning från december 1911:

”Medan andra, om de så varit bundna till sjuksängen hela sitt liv, måste besegras av döden – ty även om de är så svaga att de själva skulle ha fallit ihop för länge sedan, hålls de uppe av sina kärleksfulla, starka och friska släktingar – tycks ungkarlen mitt i livet frivilligt nöja sig med allt mindre utrymme, och om han dör passar kistan honom perfekt.”

Ett särskilt problem för varje iscensättning av Bättre utan hund erbjuder de två celluloidbollarna som besöker Blumfeld ett stycke in i föreställningen. Hur gestaltar man bollar som av allt att döma bara finns i huvudpersonens föreställning? Teater Halland valde att antyda deras existens med hjälp av elektroniska studsljud påminnande om hjärtljud. Därmed anknöt man i huvudsak till Edwalls egen lösning på problemet.

Premiärföreställningen av Bättre utan hund sågs av Hallandspostens Björn Gunnarsson, som skrev att Edwall ”antagligen haft likheterna mellan Kafkas figur och Samuel Becketts meningslösa existenser i tankarna”. Under alla omständigheter tyckte sig Gunnarsson se ”beckettska drag i Josefine Anderssons iscensättning”. Vad pjäsen annars handlade om var enligt Gunnarsson ”konstnaderna för relationer”. Han utvecklade:

”Eftersom han är renlighets- och ordningsfascist blir emellertid alla Blumfelds relationer ett hot om smuts och störningar. Hans sniffande på sin egen armsvett blir symbol för den ensamme manikerns behov av realitetsförbindelse.”

Efter premiären gick Bättre utan hund på turné till bl a Halmstad och Varberg. I slutet av oktober gästspelade man också på Allan Edwalls gamla hemmascen Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Sara Granath på Svenska Dagbladet var där och konstaterade att Heldt hade ”föregångare som det är svårt att efterlikna”, men att man i hans gestaltning kunde se ”både det känsliga barnet som kuvats och den hårde man som som vuxit upp”. Hon föredrog dock teater utan publiksamtal:

”Skådespelaren är just klar med sitt jobb medan åskådarna fortfarande befinner sig i fiktionens värld. Då är det svårt att mötas utan att det blir lite genant.”