Bättre utan hund, 2002

Bättre utan hund, 2002

 

 Premiär: 7 april 2002 (Repris: 12 april 2002, 14 april 2002, 5 april 2004, 12 april 2004)

Regi: Magnus Berg
Bearbetning: Allan Edwall
Musik: Magnus Berg

Blumfeld: Staffan Westerberg

Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl (Se Bättre utan hund, 1990 (a))

 

Staffan Westerberg bearbetar Allan Edwall

Allan Edwalls Bättre utan hund, som var en dramatisering av Blumfeld, en gammal ungkarl, hade i början av nittiotalet spelats ganska flitigt. Åke Jörnfalk gjorde den på Malmö stadsteater och Niels Dybeck på Norrbottensteatern. I samband med att Edwalls teater på Brunnsgatan firade tioårsjubileum 1996 visades den också i teve. Sex år senare tog Radioteatern upp stycket i regi av Magnus Berg och med Staffan Westerberg (f. 1934) i rollen som ungkarlen. Föreställningen sändes första gången den 7 april 2002 och har därefter repriserats åtskilliga gånger.

Enligt programtablån gjordes inspelningen av Bättre utan hund inte i Sveriges radios studio utan hemma i Westerbergs egen lägenhet. Westerberg höll sig ganska troget till Edwalls text och regianvisningar. Han strök dock några längre passager, som behandlar förhållandet mellan hård uppfostran och tillgivenhet. Även de avsnitt där Blumfeld redogjorde för förhållanden på sin arbetsplats utelämnades. I pjäsens inledning lades emellertid till diverse ljudeffekter som saknas i manus. Man hör en blandning av gatuljud och tonerna från en speldosa. Ett ånglok tuffar iväg. Så urskiljer man steg i trappan, ytterdörren slår igen och Blumfeld påbörjar sin monolog:

”Å så tröttsamt det är att bo på sjätte våningen, och när man äntligen tagit sig upp för alla dessa trappor till sin bostad och i ensamheten står i begrepp att byta sina ytterplagg mot en bekväm nattrock, tända sin pipa och läsa en smula i den franska tidskrift som jag prenumerat på i många år, ja kanske också ta en klunk av den körsbärslikör jag själv bryggt mig, ja, då önskar man att det funnits en följeslagare eller åskådare till all denna möda och alla dessa sysslor. Ty detta fullständigt ensamma liv är i alla fall ganska tryckande. Jag kanske borde skaffa mig en hund.”

Blumfeld avbryts här av en ihållande ton från en trumpet. Därefter fortsätter han sin monolog. Han konstaterar att nackdelarna med att äga en hund väger tyngre än fördelarna och drar slutsatsen: ”Bättre då utan hund.” Man hör samtidigt hur han går in i en gallerförsedd hiss och åker upp till sin lägenhet. Åter hörs speldosan. Blumfeld mixtrar med låset på dörren och går in i sin lägenhet. Varken hos Edwall eller Kafka är emellertid Blumfelds hus utrustat med någon hiss. Följaktligen får man föreställa sig att Kafkas och Edwalls ungkarls klagan på att det är så tröttsamt att bo på sjätte våningen motiveras av att han måste gå uppför alla trapporna. Men Westerbergs Blumfeld klagar alltså underligt nog trots hissen på att det är tröttsamt att bo på sjätte våningen.

Som om han ändå gått uppför alla trapporna lät Westerbergs ungkarl andfådd och forcerad genom hela föreställningen. Han pendlade mellan ett intimt tilltal och höga rop, som stundom övergick i sång, skratt eller oartikulerad jämmer. Ibland befann han sig mycket nära mikrofonen, ibland mycket långt ifrån. Radiomediet erbjöd Westerberg också möjlighet att dubblera sin röst, vilket han utnyttjade till att förstärka effekten av Blumfelds grälande på exempelvis sitt hembiträde, som enligt hans mening inte höll tillräckligt rent i bostaden. I dessa avsnitt blev Westerbergs röster till en kakofoni av larmande tillrättavisningar: ”Fy! Se här! Vad är nu detta? Det går inte an! Fy frun! Och här!”

I Edwalls manus var ljudet av de båda celluloidbollarna kopplat till regianvinsingen att ungkarlen dunkade med handen mot sin egen bröstkorg. Detta visuella stöd saknades givetvis i Westerbergs radioversion. Man hör ett obestämt bultande, som övergår i knackningar på dörren. Samtidigt hörs åter ett ånglok tuffa förbi. Blumfeld öppnar dörren och finner bollarna. Den förbindelse mellan ungkarlens hjärtslag och ljudet av bollarna, som Edwall etablerat, försvann alltså helt i Westerbergs bearbetning. Vad bollarna egentligen representerar förblir följaktligen oklart i radioversionen. Att det rörde sig om högst verkliga bollar antyddes dock av att ljudet av deras studsande mot golvet hörs genom föreställningen ända tills Blumfeld slutligen lyckas lura in dem i en kartong. I finalen blandas ungkarlens lockrop på hembiträdets son Alfred med ljudet av speldosan. Och en sista gång hörs också ångloket tuffa förbi.

En motsägelse full man

Svenska Dagbladets Sara Granath var förtjust i radioversionen av Bättre utan hund. Framför allt tilltalades hon av att Westerberg inte levererade någon ”färdigjuten tydningsmall” för Blumfeld. Granath skrev:

”Inte är han bara ömkansvärd i sin pedantiska ensamhet. Inte är han bara en tyrann, besatt av renlighet, […]. Han är en längtans- och motsägelsefull man, full av energi och insikt om de uppoffringar som trots allt krävs för att vinna en hunds förbehållslösa kärlek. Ständigt balanserande på livets egg tappar han fotfästet inför ett par oförklarligt studsande bollar. Vem skulle inte göra det?”