Bättre utan hund, 1990 (a)

Bättre utan hund, 1990 (a)

 

Premiär: 2 mars 1990 (Teve: 27 februari 1996)

Regi: Allan Edwall
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert

Blumfeld: Allan Edwall

 

Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl

I januari 1915 gav Kafka upp sina försök att skriva färdigt romanen Processen, som han arbetat med sedan augusti föregående år. Kort därefter påbörjade han en novell som han i dagboken kallade för ”Hundberättelse”. Texten handlar om en gammal ungkarl vid namn Blumfeld, som överväger om han ska skaffa sig hund för att känna sig mindre ensam. Kafka arbetade med historien från februari till april 1915 men lyckades aldrig fullborda den. Efter hans död publicerades den av Max Brod under titeln Blumfeld, en gammal ungkarl i samlingsvolymen Beskrivning av en kamp från 1936.

Novellen inleds med att Blumfeld går uppför trapporna till sin bostad, och medan han gör det funderar han på hur ensamt och enformigt hans liv är. För att bryta tristessen funderar han på att skaffa sig en följeslagare, exempelvis en hund. Men när han kommer att tänka på att hundar smutsar ner lägenheten och har loppor, vill han hellre avstå från sådant sällskap. När han denna kväll låser upp dörren till sin lägenhet möts han emellertid av en överraskning. Innanför dörren väntar honom två små celluloidbollar som hoppar upp och ner bredvid varandra. Bollarna övergår snart till att hålla sig bakom Blumfeld och följa hans minsta rörelse. Blumfeld irriterar sig på bollarna och beslutar sig dagen därpå att göra sig kvitt dem. Han lockar in bollarna i sin garderob, låser dörren och ger sig av till arbetet. Nere i porten får han infallet att ge bort bollarna till hembiträdets tioårige son Alfred. Blumfeld förklarar för pojken hur han ska bära sig åt för att låsa upp dörren till lägenheten och därefter till garderoben. Pojken är olyckligtvis så trögfattad att han inte förstår någonting, men portvaktens flickor är kvicktänkta och lovar hjälpa honom.

Blumfeld lämnar sitt hem och beger sig till sin arbetsplats, där han ansvarar för att betala ut lön till företagets hemsömmerskor. På kontoret irriterar han sig på sina praktikanter, som han – enligt sin egen uppfattning – tilldelats eftersom hans överordnade, herr Ottomar, inte tillräckligt förstår att värdesätta hans arbetsinsats. Praktikanterna är försumliga och lata och hittar ständigt på ofog. Det enda som verkligen tycks intressera dem är att sopa golvet, men det är egentligen vaktmästarens uppgift. Således tvingas Blumfeld åse hur praktikanterna i stället för att biträda honom försöker rycka kvasten från vaktmästaren, som gör fåfänga försök att försvara sig.

Pages: 1 2 3