A Report to an Academy, 1969

A Report to an Academy, 1969


P
remiär: 28 mars 1969

Regissör: Tutte Lemkow, George Mully
Bearbetning: Tutte Lemkow, Urban Lasson
Översättning: Willa och Edwin Muir
Producent: Urban Lasson
Mask: Börje Lundh

Apan: Tutte Lemkow

apan

Tutte Lemkow som Kafkas apa. (Faksimil från Röster i radio-TV, 1969:13)

 

Kafka på teve

På teatern var den första Kafkafesten – alldeles som Åke Perlström förutspått i sin recension av Atelierteaterns Slottet 1961 – nu verkligen över. Efter Helsingborgs stadsteaters Processen skulle det dröja hela elva år innan någon institutionsteater satte upp honom igen. Däremot vaknade nu teves intresse för författaren. Och det som lockade var inte någon av de dramatiserade romanerna utan novellen Redogörelse framlagd för en akademi.

Kafkas novell Redogörelse för en akademi

Kafka hade skrivit Redogörelse framlagd för en akademi i april 1917, då han bodde i Schönbornpalatset i Prag. Det var där han ett halvår senare drabbades av den blodstörtning som kort därpå skulle diagnostiseras som tuberkulos. Styckets huvudperson är en apa, som sänt in en rapport till ett vetenskapligt sällskap. Apan beskriver sin väg från ett liv i frihet i djungeln till ett liv som framgångsrik varietéartist med specialiteten att imitera människan. I samband med infångandet skadesköts apan, och förvarades därefter i en trång bur på ett fartygs däck. Där insåg han att det endast fanns en utväg för honom, nämligen att bli lik de varelser som infångat honom. Följaktligen lärde han sig att som sjömännen på båten spotta, röka pipa, dricka sprit och slutligen också att tala. Därefter uppnådde han med olika lärares hjälp på några år en genomsnittlig europés bildningsnivå. Redogörelse framlagd för en akademi hör till de berättelser som författaren själv valde att publicera och inkluderades i samlingsvolymen En läkare på landet som trycktes 1920.


Brittisk gentleman

Första gången en svensk publik fick stifta bekantskap med Redogörelse framlagd för en akademi som skådespel var den 28 mars 1969, när Sveriges television visade en engelskspråkig version av berättelsen. Den engelska titeln var A Report to an Academy, men i tidningarnas programtablå kallades stycket Föreläsning för en akademi.

Huvudrollen spelade den norskfödde skådespelaren och dansaren Tutte Lemkow (1918–1991). Lemkow flydde till Sverige 1940, slog sig ner i Storbritannien 1949 och medverkade under sin karriär i ett flertal filmer och teveserier. Föreställningen A Report to an Academy hade han tagit fram i samarbete med regissören George Mully (1925–1999). Lemkow framförde stycket under flera år under sextiotalet senare hälft, bl a på Arts Lab i London, Edinburgh Festival Yale University samt vid ett flertal tillfällen i Israel.

Lemkow byggde sin dramatisering på Willa och Edwin Muirs översättning av Kafkas text och höll sig mycket nära förlagan. Troheten mot originalet avspeglades också i att Lemkow gestaltade berättelsens huvudperson som en verklig apa, närmare bestämt en schimpans. Lemkow anlade följaktligen en högst övertygande apmask, rörde sig som en apa och åstadkom stundtals apliknande läten. Apgestalten framhävdes också av hans grå byxor, vars gren satt så lågt att man fick intrycket av att skådespelarens ben var lika korta som en apas. I övrigt var apan mycket elegant klädd i svart bonjour med väst. På skorna hade han damasker.

För den svenska teveproduktionen svarade Urban Lasson (f. 1940), som vid den tiden tillhörde en grupp på teve som gjorde försökssändningar i färg. Lasson erinrar sig:

”Jag sökte efter material som skulle passa färggruppens syften och erinrade mig att jag sett Tutte Lemkow göra A Report to an Academy på Arts Lab i London i januari 1968. Jag skrev därför till honom och frågade om han var intresserad av att göra föreställningen för svensk teve. Lemkow svarade att det skulle ta honom en evighet att lära in den på svenska, så vi kom överens om att göra den på engelska, som var det språk han ursprungligen studerat in den på.”

Och vad hade Lasson för syn på Kafka?

”Jag är ingen Kafkaexpert men jag tilltalades av de situationer som författaren skildrar i sina berättelser. Jag hade också sett Orson Welles filmatisering av Processen. Det är inte svårt att se paralleller mellan Kafka och byråkratierna i det gamla Östeuropa. Jag har varit en del där, inte minst i Prag.”

A Report to an Academy spelades in Van der Nootska Palatsets bibliotek i Stockholm i februari 1969. Urban Lasson förlade apans föreläsning till ett lärt sällskap i artonhundratalsmiljö. Tio gentlemän med tidsenliga skägg och glasögon sitter runt ett bord och samspråkar i väntan på föredragshållaren. Det knackar på dörren. Apan gör entré. Han förbereder sig omständligt: hänger av sig ytterkläderna, sätter en pincené på näsan, kontrollerar glaset med vatten, plockar fram ett manuskript ur sin portfölj och börjar tala. Först får han bara fram apljud men övergår sedan till klanderfri Queen’s English. De fina herrarna i publiken lyssnar uppmärksamt och gravallvarligt till hans redogörelse; någon gång betraktar de honom en smula skeptiskt och viskar till varandra. Apan fortsätter oberört sitt föredrag. Endast vid några tillfällen förmår han inte behärska sig utan regredierar till apbeteende och skrattar hejdlöst. Även vid redogörelsen för sina försök att lära sig dricka brännvin har han svårt att lägga band på sina känslor. Han kramar sönder vattenglaset och kastar det våldsamt i ett hörn. Åhörarna skakar medlidsamt på huvudet. Men när apan kort därefter beskriver hur han lyckats tämja sin apnatur, genom att tömma brännvinsflaskan och utstöta ett mänskligt ”hello”, applåderar sällskapet entusiastiskt. Apan tackar slutligen för sig. Samlar ihop sina papper, klär på sig och smäller igen dörren efter sig.


Den oftast dramatiserade

Därmed hade Franz Kafka begått svensk tevedebut, och Redogörelse framlagd för en akademi skulle så småningom bli den i särklass oftast spelade Kafkatexten i Sverige. Att berättelsen blev så populär bland de svenska scenkonstnärerna beror säkerligen på att den inte krävde några omfattande strykningar eller tillägg. Det var egentligen bara att inför publik återge texten exakt så som Kafka själv skrivit den. Här hade man – tänkte nog en och annan – en föreställning som borde undkomma de eviga invändningar som kritikerna reste mot att omarbeta Kafka för scenen.