Bättre utan hund, 1991

Bättre utan hund, 1991

 

Premiär: 1 mars 1991

Regi: Alf Nilsson
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Alf Nilsson, Alf Agestam, Karl-Ivan Eriksson
Kostym: Niels Dybeck

Ungkarlen B: Niels Dybeck

 

Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl

(Se Bättre utan hund, 1990 (a))

 

Fascistoid ungkarl

Medan Åke Jörnfalk turnerade med Bättre utan hund i södra Sverige tog Niels Dybeck (1936–2003) och Alf Nilsson (f. 1930) på Norrbottensteatern sig an uppgiften att sätta upp pjäsen på landets nordligare breddgrader. Nilsson stod för regin, medan Dybeck spelade den ensamme, gamle ungkarlen. Redan 1964 hade Nilsson för övrigt varit med om att överföra Kafka till scenen. Han gjorde då några mindre roller i Lars-Erik Liedholms uppsättning av Processen på Helsingborgs stadsteater.

Nilssons och Dybecks version av Bättre utan hund hade premiär den 1 mars 1991 i Norrbottensteaterns basort Luleå, där man spelade i tre veckor. Därefter for man på turné till Piteå, Älvsbyn, Råneå, Boden och Harads. Sammanlagt blev det tjugofyra framföranden.

Nilssons och Dybecks Bättre utan hund gavs alltid som en del av en dubbelföreställning. I första avdelningen spelades Edwalls monolog Edit – Tummelisas mamma, som framfördes av Ulla-Britt Norrman Olsson; även den var regisserad av Alf Nilsson. I andra avdelningen presenterades Bättre utan hund. Intervjuad i Piteå Tidning en dryg vecka före premiären förklarade Alf Nilsson att båda föreställningarna handlade om ”ensamhet, utsatthet, om den lilla människan i ett byråkratiskt, teknokratiskt samhälle”. Detta hindrade inte att Blumfeld i Kafkas pjäs också var ”en delvis osympatisk man”, och att han rentav företedde ”fascistoida drag”.

Dybecks ungkarl var klädd i lång överrock, hade fluga runt halsen och plommonstop på huvudet. Vid första påseendet liknade han en oförarglig kontorsråtta, men så snart han började tala insåg man hur mycket aggression som rymdes inom honom. Detta var en människa som kröp uppåt och röt neråt, och som man lätt skulle kunna förmå att bruka för politiska syften av högst tvivelaktig art. Därom vittnade inte minst hans antydda små Hitlerhälsningar.

 

Ett vykort med Magritte-motiv

Bättre utan hund imponerade på Rolf Nissén som i Norrbottens­-Kurirens skrev att Niels Dybeck gav prov på ”fenomenal solouppvisning” i en text av Kafka, som hade en bättre insikt än de flesta om ”vart det skulle bära iväg i Europa”. I Norrländska Socialdemokraten tyckte Hans Olov Ohlson att Dybeck liknade ”en egensinnig vardags-Chaplin”. Och Dagens Nyheters Mikael Löfgren associerade slutscenen där ungkarlen slår in sig själv i ett paket till ”ett vykort med Magritte-motiv”.