Bättre utan hund, 1990 (b)

Bättre utan hund, 1990 (b)

Premiär: 14 sept 1990

Regi: Tom Deutgen
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Anna Gisle

Herr Blumfeld: Åke Jörnfalk

battreutanhund

Affisch till föreställningen Bättre utan hund (Ur Malmö stadsteaters samlingar)

 

Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl

(Se Bättre utan hund, 1990 (a))

Kafka är staccato

Allan Edwalls Bättre utan hund fann snabbt vägen till andra teatrar. Redan hösten 1990 gav Malmö stadsteater pjäsen i Tom Deutgens (1942–2006) regi och med Åke Jörnfalk (f. 1932) i rollen som Blumfeld. Ingen av herrarna hade tidigare intresserat sig särskilt mycket för Kafka. Tom Deutgen berättar:

”Av Kafka hade jag tidigare bara läst Redogörelse framlagd för en akademi. Men när jag såg Edwall göra Bättre utan hund på Brunnsgatan Fyra, tilltalades jag starkt av pjäsens humor. Därför tog jag initiativet till att sätta upp den. Det fanns naturligtvis också existentiella drag i den, men jag tänkte mig att man skulle hantera dem med humor. Men jag ville inte göra Blumfeld till en galning. Pjäsen är också politisk på ett plan, genom att den skildrar vår samtids byråkrati och omänsklighet.

Det som gör Kafka så tacksam att gestalta på scen är hans absurdism. Jämför honom exempelvis med Selma Lagerlöf, som också dramatiserats otaliga gånger. Men med mycket långtråkiga resultat! Selma är legato. Kafka är staccato. Hans berättelser innehåller tvära kast mellan ytterligheter. Det där använde jag mig av när jag senare gjorde uppsättningen Doktor Vag, docent Dryg och professor M. Pati, som var en vetenskapsteater om vårdandets konst i samarbete med Carl-Magnus Stolt.”

Och Åke Jörnfalk minns:

”Jag hamnade i den här pjäsen tack vare att Tom Deutgen tyckte att jag passade perfekt för rollen. Men Blumfeld slog snart an en ton inom mig. Jag hade just då svårt med relationen till det andra könet, vilket jag visste att även Kafka hade. Jag kände också igen främlingskapet och utanförskapet hos Blumfeld. Ingen borde tillåtas att leva i sådan ensamhet och isolering som Blumfeld. Människor borde bry sig mer om varandra. Jag tänkte mig faktiskt aldrig Blumfeld som vansinnig. När man är ensam är det naturligt att man börjar tala för sig själv och att det uppstår bilder i huvudet på en.”

deutgenjornfalk

Tom Deutgen och Åke Jörnfalk (Ur Malmö stadsteaters samlingar)

 

Ensamhetens tankefoster

Deutgens och Jörnfalks Bättre utan hund spelades första gången den 14 september 1990 i Malmö stadsteaters Orkestersal, och under spelåret hann Jörnfalk med inte mindre än sextioåtta framträdanden, varav tjugoåtta på turné i södra Sverige. Året därpå gjorde han ytterligare fem föreställningar.

För det kortfattade programbladet svarade Johan Celander, som rekommenderade läsarna att inte fästa sig så mycket vid alla djupsinniga Kafkatolkningar. Dessa marxistiska, psykoanalytiska och existentialistiska förklaringsmodeller bidrog bara till mytologiseringen av Kafka. Celander trodde på ett enklare svar på gåtan. Det stod att finna i Kafkas ovilja att publicera sina alster:

”En ovilja som hängde samman med att han såg dem som ett svaghetstecken – uttryck för hans egen upplevelse av personligt misslyckande (inte minst i sina relationer med det motsatta könet).”

Deutgen och Jörnfalk gjorde inga större ingrepp i Edwalls text. Däremot var deras tolkning av Blumfelds person lite annorlunda än Edwalls. Medan Edwalls Blumfeld framstod både som förtryckt och som möjlig förtryckare, gjorde Deutgens och Jörnfalks ungkarl ett avsevärt beskedligare intryck. Han tycktes framför allt vara ett offer för den ensamhet han levde i. Det fanns också olikheter i synen på Blumfelds psykiska tillstånd. Hos Edwall var han uttalat galen, men hos Deutgen och Jörnfalk föreföll hans inbillningar mer vara ett naturligt uttryck för hans isolering.

blumfeld

Åke Jörnfalk som Blumfeld (Ur Malmö stadsteaters samlingar)

 

Jörnfalks Blumfeld var elegant klädd i mörk kostym, vit skjorta, slips och hatt. Stundom påminde han mer om en engelsk gentleman – inte olik Winston Churchill – än om en liten grå kontorist. Blumfelds bostad var dock mindre elegant. Dekoren utgjordes av en målad tygkuliss som föreställde hela hans inredning. Målningen var gjord med en tromp-l’ oeil-teknik, som fick möblerna att se ut som om de stack ut från kulissen. Från de angränsande lägenheterna uppfattade Blumfeld emellanåt också ljud: stön från samlag, sörplande och rapningar. Men Blumfeld stängde ute omvärlden genom att stoppa fetvadd i öronen. Innan han i slutet av föreställningen försvann ner i kartongen tog han också av sig allt utom sina solkiga underkläder och sin hatt. Sortin var alltså inte lika värdig som entrén.

jornfalk-blumfeld

Åke Jörnfalk som Blumfeld (Ur Malmö stadsteaters samlingar)

 

Pinnebergare

Jörnfalks och Deutgens Bättre utan hund mottogs varmt av pressen. Sydsvenska Dagbladets recensent Erik Zillén uppmärksammade att Kafkas novell hade genomgått ”en ganska kraftig och mycket lyckad bearbetning av Allan Edwall”. Enligt Zillén lyckades Jörnfalk ”få spelplatsen att helt och hållet sammanfalla med Blumfelds gestalt”. Christer Draksjö på Ystads Allehanda tyckte att Jörnfalks hundbryderier förde tankarna till Gösta Ekmans vånda inför att välja Aftonbladet eller Expressen i Hasse och Tages revy Lådan. Även den var enligt Draksjö ”ett slags modern Kafka-vision”. Och i Skånska Dagbladet skrev Jan Johansson att ”Blumfeld är en typisk Kafka-gestalt, den luggslitne pinnebergaren, tjänsteman på låg nivå”. Vissa reservationer mot föreställningen hade dock Ulf Persson, som i Trelleborgs Allehanda gav föreställningen godkänt så länge den rörde sig på det konkreta planet. Däremot hade han svårare för pjäsen när den blev mer ”absurd”. Hans recension utmynnade i några obesvarade frågor: ”Hur ska vi tolka de hörselintryck som plågar Blumfeld? Bollarna som kommer på besök? Slutet?”