Redogörelse framlagd inför en akademi, 1984

Redogörelse framlagd inför en akademi, 1984

 

Premiär: 27 januari 1984

Regi: Ragnar Sörman
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Gustav Schörnig

Skådespelare: Rolf Nordström

 

Rolf Nordström som Kafkas apa (Göteborgs stadsmuseum, Teaterhistoriska arkivet, Foto: okänd)

 

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

 

Den tunna fernissan

Rolf Nordström hade under inte alltid helt gynnsamma omständigheter turnerat med Redogörelse framlagd för en akademi hösten 1975, men 1984 bereddes han möjlighet att spela den på Studion på Göteborgs stadsteater. I huvudsak var det samma föreställning som han arbetat fram tillsammans med Ragnar Sörman nästan tio år tidigare. Man hade dock justerat titeln en aning: ”för” en akademi hade blivit ”inför” en akademi. Men hur kom det sig egentligen att Nordström var beredd att återvända till Kafka efter så många år? Han svarar:

”Både jag och Ragnar älskade texten. Vi blev nästan besatta av den. Och till denna dag dyker det upp citat ur texten i huvudet på mig. Kafkas prosa är så underbart ren, enkel och sann. Jag har själv alltid sökt enkelhet i mitt konstnärskap. Det tar faktiskt ett liv att lära sig att inte göra sig till. Tänk på Picassos storartade enkelhet. Några pennstreck och han åstadkommer en tjur som är mer tjur än en ’verklig’ tjur. Sedan fäste vi oss naturligtvis också vid Kafkas ironiska distans till ämnet och hans drift med det europeiska bildningsidealet. Föreställningen blir till en anklagelse mot hela vår kulturvärld. Den tunna fernissan som gör oss till människor.”

Till programbladet skrev stadsteaterns dramaturg Per Arne Tjäder en introduktion, där Kafka beskrevs som ”seklets kanske viktigaste författare när det gäller att för en eftervärld profetiskt gestalta dess eget öde”. Programbladet innehöll också ett kort avsnitt ur Ramona och Desmond Morris bok Den nakna apan. I utdraget beskrevs en schimpans vid namn Peter som i nittonhundratalets början uppträdde som varietéartist på teatrar i New York. Apan kunde bl a röka cigarr, åka rullskridskor och cykla. Ansträngningen var emellertid så stor att han inom kort dog.

Nordströms och Sörmans pjäs hade nypremiär den 28 januari 1984 och sammanlagt gavs nu tjugotre föreställningar. Innan Nordström äntrade scenen på Studion hördes från den svartdraperade kulissen olika djungelljud; mestadels av apor vars tjattrande övergick i ångestskrik. När ljuden tystnat kom talaren in från samma dörr som publiken. Nu liksom nio år tidigare bar han en oklanderlig frack. Han tog god tid på sig innan han började föreläsningen: donade med en klocka och hällde upp vatten i sitt glas. Under föreställningen pendlade han mellan festtalarens fullständiga behärskning av situationen och den vilsna apans rådvillhet när livet i frihet rann honom i minnet.

Rolf Nordström som Kafkas apa (Göteborgs stadsmuseum, Teaterhistoriska arkivet, Foto: okänd)

Mångbottnad pjäs

Av teaterkritikerna lovordades Nordström enstämmigt för sin rollprestation. I GT tyckte exempelvis Kristjan Saag att det var ”storartat av Stadsteatern att så fullödigt finna dramatisk form för denna svåra och rika text”. Däremot hade recensenterna uppenbara svårigheter med att bli kloka på föreställningens budskap. Anne Järborg skrev i Arbetet att ”Kafka slänger ut metkrokar åt publiken och rycker undan dem.” Och Hallandspostens Hans Peterson fann att ”Kafka var inte den författare som använde klartext i sina verk.” Om Peterson ändå skulle våga sig på en tolkning så var det att Kafka velat formulera ”vårt gemensamma skri av ensamhet”, men att han samtidigt visade ett ”väl inlindat förakt för oss som sitter i salongen och spelar med i ett spel så invant att det blivit vår andra natur”. Rune Ellemar på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning ansåg också att det var ett mångbottnat stycke, men sedan han övervägt olika tolkningsmöjligheter fastnade han för att Kafka inriktade sig ”på att driva gäck med utvecklingsoptimismen.”