Processen, 1976 (b)

Processen, 1976 (b)

 

Premiär: 23 oktober 1976

Regi: Jan Håkanson
Bearbetning: Peter Weiss
Översättning: Karin Johannisson
Scenografi: Ladyslav Vychodil
Musik: Bengt Ernryd
Kostymer: Annika Stigsdotter
Ljus: Pekka Ronkainen

Josef K.: Helge Skoog
Franz, vaktare: Jan Dolata
Willem, vaktare: Lasse Pettersson
Fru Grubach: Annika Tretow/Agneta Ekmanner
Kaptenen: Björn Gedda
Kaminer, banktjänsteman: Jan Bergstrand
Kullich, banktjänsteman: Jan Andersson
Rabensteiner, banktjänsteman: Rolf Holmgren/Ulf Dohlsten
Inspektören: Niels Dybeck
Vicedirektören: Leif Ahrle
Direktören: Christer Banck
Fröken Bürstner: Marika Lindström/Agneta Ekmanner
Statsåklagaren: Niels Dybeck
Vaktmästarfrun: Gurie Nordwall
Rannsakningsdomaren: Christer Banck
Studenten: Jan Dolata
Fröken Montag: Annicka Kronberg
Pryglaren: Björn Gedda
Vaktmästaren: Lasse Pettersson
Grosshandlaren: Gösta Borg
Farbrodern: Christer Banck
Leni: Gurie Nordwall
Advokat Huld: Niels Dybeck
Fabrikören: Ove Stefansson/Lasse Pettersson
Titorelli, målare: Björn Gedda
Block, en åtalad: Lasse Pettersson
En italienare: Jan Dolata
Prästen: Ove Stefansson/Björn Gedda
Mannen som vill hjälpa: Anders Beling

helgeskoog

Helge Skoog som Josef K. (Ur Scenkonstmuseets samlingar. Foto: André Lafolie)

 

Kafkas roman Processen (Se Processen, 1948)

 

Social och existentiell mardröm

På dagen ett halvår efter det att Peter Weiss dramatisering av Processen haft premiär i Göteborg bereddes även Stockholmspubliken möjlighet att se pjäsen. Det var regissören Jan Håkanson som då satte upp den på Nya scenen på stadsteatern. Håkanson hade inte sett Göteborgsföreställningen utan bara läst manuskriptet och beslutat sig för att försöka göra en intimare version av dramat. Trots sin uppskattning av Weiss arbete hade Håkanson en del avvikande synpunkter på dramatiseringen. Regissören kontaktade därför manusförfattaren för att diskutera vissa ändringsförslag. Håkanson förklarar:

”Jag var tveksam till den scenlösning i tre plan som Weiss hade föreslagit och jag ville också tydligare betona den existentiella dimensionen i Kafkas berättelse. Det existentiella och sociala behövde inte stå i motsats till varandra. Det handlade om både en inre och yttre process. Den inre rörde Kafkas relation till fadern och de skuldkänslor och det främlingskap som den gav upphov till och som slutligen utplånar hans personlighet. Den yttre gällde en kamp mot ett överbyråkratiserat och korrumperat samhälle, kejsarriket Österrike-Ungern före första världskriget.

Jag vill framhålla att Peter Weiss var ovanligt prestigelös i förhållande till sin text. När jag förslog att vi skulle ta in vissa partier ur Kafkas original accepterade han detta mestadels utan invändningar. ”

Ur romanen lade Håkanson till text från avsnitten om advokaten Huld och konstnären Titorelli, där han tyckte att Kafkas text var ”mer magisk”. Han införlivade också nästan hela avsnittet Framför lagen, som i Weiss bearbetning fanns endast i en mycket kortfattad version. Håkanson ansåg att den belyste frågan om varför Josef K. ger upp, vilket annars kunde framstå som onödigt dunkelt för publiken.

Håkanson och Weiss höll kontakten även när det praktiska arbetet med pjäsen kommit igång. Weiss närvarade vid några repetitioner och redogjorde för sina övergripande politiska idéer med pjäsen: det sönderfallande borgerliga samhällets värderingar krossar Josef K. Men Håkanson ville att man skulle lyssna till fler än Weiss. Vid ett tillfälle inbjöd han därför även Harry Järv till ett möte med ensemblen. Järv presenterade då den psykoanalytiska tolkning av Kafkas verk, vilken han sedan femtiotalet förfäktat var den enda riktiga. Enligt Järv var Kafkas egentliga tema hans sexuella avvikelse. Författarens homoerotiska böjelse och oförmåga till en normal sexualitet ledde till impotens, vilket på olika sätt gestaltades i hans verk.

Håkanson tog intryck av både den marxistiska och psykoanalytiska tolkningen. Regissören önskade behålla det sociala perspektivet. Dramat skulle utspelas i den tid och med de politiska accenter som Weiss angett. Följaktligen behöll Håkanson också den rollfigur som Weiss diktat till, Hjälparen, som hade till uppgift att visa Josef K. att det fanns en utväg ur processen. Allt han behövde göra var att frigöra sig från sin klass och ansluta sig till arbetarna. Men Håkanson ville också visa att K. led av den skuld och ångest som orsakas av det borgerliga auktoritära uppfostringssystemet. K. försökte ständigt vara andra till lags och undertryckte sina egna önskningar, men eftersom han inte säkert visste vad som fordrades av honom upplevde han världen som ett ständigt hot. Dessutom var Håkanson angelägen om att dramat som helhet skulle ha kvar sin mardrömskaraktär. Han utvecklar:

”Att Weiss förankrade Processen i ett samhälle – Österrike-Ungern 1913 – gick inte ut över overklighetskänslan hos Kafka, den drömspelsartade strukturen eller det egenartade existentiella landskapet, som kännetecknades av främlingskap och skuld.”

Pages: 1 2 3 4 5