Redogörelse framlagd för en akademi, 1975 (c)

Redogörelse framlagd för en akademi, 1975 (c)

 

Premiär: 5 oktober 1975

Radioarrangemang och regi: Jakob Oschlag
Översättning: Bengt Chambert
Introduktören: Hans Jonstoij

En vareiéartist: Björn Granath
Akademin: En publik i Kristianstad

 

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

 

Redogörelse inför radiopublik

Radioteatern fortsatte att vara på alerten när det gällde Kafka. Man hade redan gjort tre dramatiseringar, och i oktober 1975 var det dags för den fjärde. Jakob Oschlag gjorde radioarrangemanget och regisserade, medan Björn Granath (1946-2017) hördes i rollen som den föreläsande apan. Granath minns:

”Oschlag och jag gjorde mycket radioteater tillsammans i Göteborg på sjuttiotalet. Det var Oschlag som tog initiativet till att göra akademiföredraget, men Kafka hade – jämte Strindberg – varit en central gestalt för mig ända sedan ungdomen. Man sa ju alltid sådant som att ”det där är typiskt Kafka”, när man befann sig i en labyrintartad återvändsgränd. Jag såg också Orson Welles filmatisering 1963 och gillade den.

Dessutom föreslog Oschlag att vi skulle läsa Harry Järvs bok Varaktigare än koppar, men vi tog inte så mycket intryck av tolkningen där. Vi ville diskutera frågan om människovärdet ur ett mer allmänt perspektiv. Apan säger obekväma sanningar om människan och mänskligheten. Hans föredrag blev som ’en plump i protokollet’ för akademipubliken. Vi ville inte göra människan till apa utan i stället locka fram det mänskliga hos apan.”

 

Föreställningen spelades in av radion i Göteborg inför en regisserad publik i Kristianstad och sändes den 5 oktober 1975. I likhet med sina föregångare utgick Oschlag och Granath från Bengt Chamberts översättning av Kafkas text, men de gjorde ett betydande tillägg. De uppfann en introduktör, spelad av Hans Jonstoij, som presenterade apan för publiken. Presentationen lyder i sin helhet:

”Högt ärade akademiledamöter, mina damer och herrar! Utan överdrift kan man hävda att det är en av vår tids märkvärdigaste fenomen vi idag kan välkomna till akademins årsfest. Röde Petter, bekant för all världens varietépublik, kommer inför akademin att redogöra för sitt forna liv. Det är med glädje och med stolthet vi välkomnar honom här. Ärade publik: Röde Petter!”

Introduktionen följdes av en varmt välkomnande applåd. När den tystnat hörs Granaths apa i skrikig falsett: ”Högt ä…”. Kort paus. Apan med mullrande basröst: ”Högt ä…”. Ännu en kort paus och apan har hittat sitt mellanregister: ”Högt ärade herrar, akademiledamöter, mina damer, mina herrar.” Därefter behåller apan kontrollen över sin röst genom hela föredraget och visar prov på förmåga att modulera den alltefter behag. Han läser dramatiskt: ömsom viskande, ömsom med stark stämma. Emellanåt avbryts han av starka applåder, hjärtliga skratt och sympatiyttringar från publiken. Vid föredragets slut applåderas det emellertid knappt alls. Man hör bara en och annan handklappning. Apans redogörelse har av allt att döma inte imponerat särskilt mycket på åhörarna, eller också har han kanske förolämpat dem genom att avslutningsvis förklara att människornas omdöme om hans prestation inte intresserar honom.

Björn Granath (Foto: Sören Vilks)

Ett apspel måste spelas av en apa

Dagen efter radioföreställningen reflekterade Svenska Dagbladets Margaret Stenström över relationen mellan Kafka och hans far Hermann. Hon fullföljde därmed den biografiska läsning som hon påbörjat i sin recension av Allan Edwalls version av Förvandlingen från 1970. Enligt Stenström ”smälte den himmelske och jordiske fadern samman i en anklagelse mot Kafka för att han inte var robust som andra”. Stenström såg en parallell mellan apan i sin bur och den unge Franz Kafka i sin gallersäng. Lika lite som apan i berättelsen kunde fly från människorna kunde den unge Franz undkomma sin brutale far.

I Dagens Nyheter redovisade Magnus Hedlund en annan tolkning av föreställningen. Hedlund menade att både författandet och det sociala livet är ett apspel, som erbjuder en utväg under förutsättning att vi inte kan välja friheten; akademiföredraget är en för Kafka typisk lek med liknelser, ”ett apspel måste spelas av en apa”. Hos Kafka återges berättelsen torrt och naturligt, men Granath framförde sin redogörelse ”som om den vore något oerhört märkvärdigt”, vilket medförde att författarens komik försvann. Hedlund tyckte inte heller att de ”regisserade publikreaktionerna” fungerade. De bidrog bara till ”styckets ökade konstighet”.