Redogörelse framlagd för en akademi, 2005

Redogörelse framlagd för en akademi, 2005

Premiär: 6 juli 2005

Regi: Birgitta Berling, Christian Berling
Bearbetning: Christian Berling, Torsten Ekbom
Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren, Bengt Chambert
Scenografi: Lars Brahne
Musik: Erik Satie

Röde Petter: Christian Berling

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi

(Se A report to an Academy, 1969)

Stillsam inledning på Kafkafebern

Redogörelse framlagd för en akademi fortsatte att utöva stark lockelse på de svenska scenkonstnärerna. Sommaren 2005 satte Christian Berling (f. 1938) upp sin dramatisering av novellen i Visby. Berlings föreställning blev inledningen till en jämförelsevis intensiv Kafkaperiod på de svenskspråkiga scenerna. Under hösten som följde fick ytterligare fyra dramatiseringar premiär, vilket föranledde pressen att tala om ”Kafkafeber”. Teve hakade på och gjorde en dokumentärfilm om det intensiva Kafkaintresset. Men det hela inleddes alltså ganska stillsamt på Gotland av Christian Berling.

Ett personligt förhållande till Kafka

Berling hade arbetat på Dramaten sedan 1962. Men efter sin pensionering hade han sommartid också gjort teater i mindre skala under sina vistelser på Fårö. Sommaren 2003 skapade han Kalbjerga teatersällskap, som inriktade sig på smalare dramatik med djuplodande existentiell tematik som exempelvis Samuel Becketts Krapps sista band. Kafkas akademiföredrag hade han uppmärksammat redan 1975, då Urban Sahlin gjorde den på Dramaten i Börje Ahlstedts regi. Berling hade även hört Ludvig Josephson radiobearbetning från 2001 med Johan Lindell i rollen som den föreläsande apan. Berlings Kafkaintresse var dock av äldre datum. Han förklarar:

”Jag läste Kafka som ung och fäste mig då särskilt vid romanen Processen. Redan då tyckte jag att detta var en av vår tids stora författare. Sedan fick jag en fördjupad kontakt med Kafka i samband med att jag gjorde en roll i Peter Weiss Den nya processen 1982.”

Men vad är det som gör Kafka lämplig att dramatisera?

”Det som är avgörande för om jag fäster mig vid en författare är hans språk. Sätter det igång bilder, eller inte? Med Kafka förhåller det sig på det sättet att jag ser en tydlig parallell mellan hans inspirationsskrivande – som när han skrev novellen Domen under en enda natt – och teaterns ’bright moments’. Ibland tänds en gnista som inte kan förberedas eller förutses.”

Och varför föll Berlings val just på Redogörelse framlagd för en akademi?

”Som skådespelare har jag sökt finna dramer som verkligen engagerar mig. Jag vill göra dramer som behandlar ytterligheterna för människans existens. Vad gör människan till människa? Vad har vi kvar av djuriskhet inom oss? Vad döljer civilisationens ytliga fernissa? Få författare diskuterar dessa frågor lika grundligt som Kafka i akademiföredraget. Vi lever ju i en tid då exempelvis ytan tycks spela roll. Ungdomar idag vill gärna bli programledare i teveshower. Men vad innebär det egentligen att vara människa? Den komplexa uppgiften att bli människa förenklas alltför ofta. Dessutom – ja kanske huvudsakligen – är akademiföredraget en underbar satir över den vetenskapliga världen.

Men det fanns också en personlig aspekt. Jag hade gått igenom vissa sjukdomar, vilket gjorde de existentiella frågorna viktiga för mig. Kafka gav mig nycklar till mig själv. Genom den kravfyllda relation som jag upplevde att jag hade till Kafka belystes min personliga situation.”

Likhet med Becketts luffare

Till Berlings föreställning fanns ett programblad med en specialskriven introduktion av Torsten Ekbom, som också bidragit till dramatiseringen. Bland de tänkbara förlagorna till den föreläsande apan nämnde Ekbom en dresserad schimpans vid namn Konsul Peter, som uppträtt i Prag några år innan Kafka skrev sin berättelse. Ekbom framhöll vidare att Kafkas text kunde tolkas på många olika sätt. Den kunde satiriskt symbolisera ”de västliga judarnas mödosamma assimilationsförsök”, men det kunde också handla om ”darwinisten Kafkas ironiska detronisering av skapelsens krona”. Psykoanalytiska och existentiella tolkningsförsök hade också gjorts. Ekbom avslutade dock med att jämföra Kafkas apa med luffarna i Becketts I väntan på Godot. I likhet med dem är han ”en outsider, en främling i tillvaron utan fotfäste, förgäves sökande sin rätta identitet, vilse i labyrinten”.

Ännu ej i roll

Redogörelse framlagd för en akademi hade premiär den 6 juli 2005 på Hedbergs Café i Visby, där den spelades till den 9 juli. Därefter framfördes stycket på Lauters Värdshus på Fårö mellan den 12 och 17 juli samt på Körsbärsgården i Sundre mellan den 19 och 20 juli. I maj 2006 inbjöds Berling, lämpligt nog, även att göra föredraget inför Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm. Akademiens preses Jan Lindsten inledde evenemanget med ett anförande och överlämnade sedan ordet till Berling.

Åtminstone på en viktig punkt skilde sig Berlings akademiföredrag från föregångarnas. När han gjorde entré på scenen var han ännu inte i roll. Först när han klev in i en kubiskt formad stålram blev han rollen Röde Petter. Alltså ingen föredragspulpet. Inne i kuben fanns bara ett enklare bord och en stol. Spelplatsen erbjöd alla de skiftande miljöer som texten talar om. Men också den fångenskap som apan befinner sig i. Berling var iförd en Armanikostym, på fötterna hade han sportskor och på huvudet en kalott. Här och där stack hårtofsar ut ur kläderna för att ge en antydan om päls. Även under byxorna hade han ett stycke päls, så att han kunde dra ner dem och visa skottskadan.

Själva föredraget inleddes med musik av Erik Satie. Först spelades ett stycke ur musiken till René Clairs film Entr’acte från 1924. Därefter ringdes det i en klocka. Och så hördes ännu ett stycke Satiemusik: Trumpetfanfar för att väcka apkungen (som alltid sover med ett öga öppet). Allt för att göra publiken uppmärksam på att föreställningen skulle börja. När apan sedan inledde sitt anförande, höll han sig först till ett manuskript som han läste ur men strax lade ifrån sig för att tala friare. Han uppträdde servilt mot publiken, men stundtals gjorde apnaturen sig gällande. När han exempelvis berättade om de mänskliga trapetskonstnärerna på cirkus skrattade han hysteriskt. Men det var inget skratt av den sorten som skapar gemenskap med publiken. Tvärtom accentuerades distansen mellan apan och åhörarna, eftersom skrattet avslöjade hans utanförskap. Apan framstod som oborstad och djurisk medan publiken kunde känna sig civiliserad. Mot slutet av monologen svingade sig apan inne i sin bur – fången i sin frihet.

Otålighet

Och hur tyckte Berling att han lyckats med sin dramatisering?

”Bäst var den när den behöll sin mångtydighet. Mindre bra när den blev alltför tydlig. Vilsenheten är central i pjäsen. Vilsenheten får aldrig försvinna. Men genom att man framför texten kan den bli övertydlig, skådespelaren ser ut på ett visst sätt, talar på ett visst sätt osv; därmed förlorar texten också sin mångtydighet, vilket kan medföra en olycklig styrning av åhörarens upplevelse. På gott och ont.

Men det jag tar med mig från arbetet med Kafka är… otålighet! Kafka har öppnat nya dörrar för mig, andra sätt att uppträda på scen. Jag hade ursprungligen tänkt att redogörelsen skulle bli min sista uppsättning. Det skulle blivit en fin avslutning på min karriär: att spela akademiföredraget för en riktig akademi. Ha, ha! Men Kafka har ännu inte släppt taget om mig.”